Det är den 30 november. Campus välkomnar gäster och studenter med ljus från Novahuset. Utomhus börjar snön slå sin rot på vägarna och lämna spår av små iskristaller i gästernas hår. Oavsett om du är ute eller inne i Novahuset kan du höra gästernas förväntansfulla skratt och exalterade prat. Det är tydligt att föreställningen Kalastider har blivit en mötesplats och tradition för många. När du går igenom portarna, bort från kylan och snöns kalla omfamning, möts du av varma leenden både från arrangörer och gäster. Skratten ekar från stolta föräldrar med blommor i handen, traditionsenliga pensionärer och studenter som avslutat sin runda på torsdagspuben.
Skratten leder oss till Aula Nova. På scenen i Aulan är instrumenten uppställda och redo för show, en blå duk med föreställningens namn svajar i bakgrunden och en vit trappa står redo för körens deltagare.
När klockan börjar närma sig 19.00 kan man höra fioler som välkomnar föreställningens sista gästar in i salen. Tillslut börjar rösterna från publiken dö ut och ut på scen kommer Fredrik Berglund, körens konstnärliga ledare. Han välkomnar inte bara publiken till show utan även till engagemang. Under föreställningen kommer gästerna att kunna vara med och dansa med kören. Detta var ett välkomnande som togs emot med stor glädje från de återvändande gästerna som under föreställningens gång visade att de hade memorerat koreografin till varje låt.
Något som jag verkligen uppskattade med föreställningen var att den tog oss genom den typiska skandinaviska vintern som vi alla i vårt avlånga land upplever. Kören kommer in till första akten iförda regnrockar som skydd mot det första slasket i november för att sedan välkomna julens glädje, iförda tomtedräkter i takt med andra akten. Föreställningen bjöd utöver detta på underbar musik med allt från traditionella låtar som ”Let It Snow!”, ”Jingle Bell Rock” och ”Stad i ljus” till mer moderna inslag såsom ”Viva la Vida” från bandet Coldplay.
Det var två nummer som verkligen lämnade mig hakan i backen. Den första var tolkningen av "Release me” (Oh Laura). Verserna utfördes av en sångare ur kören och hennes röst kan enkelt beskrivas som magisk och fullkomligt perfekt till låten. I bryggan och refrängerna backades hon upp av kören som gjorde sången komplett med mörka och ljusa stämmor där publiken vaggades in i perfekt julstämning. Det andra numret som lämnade mig i chock var tolkningen ”Let it snow". Detta är en låt som vi alla har hört, både frivilligt och ofrivilligt, vilket har gjort att vi alla känner igen rösten av vår allas kära Michael Bublé. Så när solisten för denna låt gjorde sin entré och lät exakt som originalet lämnades jag i ett lätt förvirrat sinnestillstånd. Jag började leta efter artisten herr Bublé på scenen. Efter en kort granskning insåg jag att solisten inte var herr Bublé utan ytterligare en talangfull sångare från kören. I samma stund förstod jag även att man verkligen inte ska skämta bort kalibern på Örebros studentkör och att jag verkligen borde fortsätta med att endast sjunga i duschen.
Kort sagt hade föreställningen något att bjuda alla på. Allt från seriösa stunder till koreografiska nummer med sånger vi alla känner till. En föreställning av inkludering och känslostormar av dess like. Men är inte det var julen handlar om? En bra julföreställning är den där man ska kunna svepas med i de magiska melodierna från instrumenten och de vackra stämmorna från kören men samtidigt kunna le och skratta och julens knasigheter.
Föreställningen bjöd på just det! Vemodet med att gå runt och skydda sig från slasket fram till glädjen, men även stressen, som leder oss fram mot ljusare tider då vi närmar oss den 24 december. Det enda man som gäst behövde göra var att luta sig tillbaka och njuta av showen.
Skribent: Ellinor Johansson
Fotograf: Hugo