I tisdags kväll satt jag hemma och insåg att jag behövde gå och köpa frimärken innan Ica Maxi stängde. Jag bor i Oreganon så det är bara 2 minuters promenad och klockan var 23.37, gott om tid! Jag gick till butiken och köpte 3 frimärken. När jag går ut ur butiken ser jag en man som ser ut att ha tappat något. Jag tänker inte så mycket på det utan går hem.
Jag går sedan ner igen vid 00.10 för att posta brevet i brevlådan bredvid Ica Maxi’s ingång. Samma man står fortfarande och ser ut som att han har tappat något. Jag frågar honom om han behöver hjälp, men får inget svar. Jag lägger brevet i brevlådan, tar en snapchat, och frågar honom om han tappat något. Fortfarande inget svar. Jag går fram till mannen och han tittar upp och han “flåsar” åt mig. Eftersom vi är i Örebro så hade tanken slagit mig att han kanske är döv, vilket också var fallet. Men varför står han och försöker få upp nått från under gallret utanför ingången? Han pekar uppåt mot taket och jag tänker att han tappat en liten lampa eller nått. Jag tar upp mobilen och han skriver in ordet “Lampa”. Det tar två sekunder sen inser jag att han vill att jag ska lysa så att han ser. Jag är hjälpsam av mig så jag tar fram ficklampan på mobilen och står och lyser. Det går en minut eller två och han hittar det han söker efter under gallret. I ena handen har han en 25 cm lång bit med silvertejp och i den andra håller han i en metallbit. Han stoppar ner tejpbiten mellan gallret, stoppar ner metallen och trycker metallen mellan tejpen och marken så det under ska fastna mot tejpen. Efter många om och men ser jag vad han försökt få upp. En enkrona.
Jag blir ledsen inombords. Varför står jag här och hjälper en man i medelåldern med att fiska upp enkronor från ett galler utanför en Ica Maxi kl 00.20 på natten? Borde inte samhället hjälpa honom så han slipper detta? Samhället tänker att det inte är någon som bryr sig så länge han inte skadar någon, det är bra att han har en hobby, han håller sig ju sysselsatt! Men ingen borde stå utomhus mitt i natten när det är 1 plusgrad ute i 30 minuter för att få ihop 4 kronor. För det var så länge vi var ute.
Jag höll i ficklampan och han stod ofta på ett knä för att se ner under gallret. Det var svårt att se utan ljuset och det fanns mycket annat där nere som kapsyler och godispapper som reflekterade som metall. Vi säger inget till varandra men när han känner sig nöjd ställer han sig upp och jag tar fram mobilen igen. Jag skriver något, något oviktigt, men han svarar sakta men säkert ”Tack så mycket . Tack för hjälpen .”. Jag skriver och frågar honom om han vill ha min pant och han tackar ja med ett leende och en entusiastisk nickning. Han hämtar sin ryggsäck och packar ner sin metallbit och den lilla bit silvertejp han har kvar på rullen. Dem där 4 kronorna han fick upp betalar inte för den mängd silvertejp han använt, han har alltså till och med gått back på detta! Jag ser på hans händer att han blöder och jag skriver att jag har plåster hemma. Vi ska precis gå när han kommer på att kronorna ligger kvar på marken. Han tar dem och vi går mot mig.
Tystnad, allt som hörs är några grannar som pratar med dörren öppen på Oreganon. Vi går in och jag låser upp dörren. Jag struntar i att ta av mig skorna, vem kan bry sig om smuts på golvet när någon blöder? Han går in i badrummet och tvättar av sina blodiga händer medan jag samlar ihop panten och tar fram en oanvänd rulle silvertejp och lägger dem i hallen. Han är försiktig, tar inga friheter, jag tar fram plåster och hjälper honom sätta på dem. Det ser ut som att han fick såren av att försöka lyfta på gallret vilket han skriver på min mobil på knagglig svenska. ”Tack du varsågod en grå tejp till mig , en vit påse pant. Snart blöt blod . Tack , bra . Jag måste gå hem . Ok , tack för skriv ! . God Natt !”. Jag följer med honom ner till entrén och vinkar av honom.
Jag gick upp och satte mig direkt och började skriva det här. Det ger mig tankar. Varför är det såhär? Det är inte första gången jag träffar samhällets ”utstötta”. Det är ofta trevliga glada människor som måste gått igenom nått riktigt jobbigt eller som har mentala problem. Men varför ger vi inte dem resurserna som finns? Det är tråkigt att det ska behöva vara såhär. De som inte ber om hjälp får ingen hjälp men de skulle kunna göra så mycket nytta i samhället om de fick lite uppmärksamhet. Out of sight, out of mind, det är nog därför de är ute på nätterna, det är säkert säkrare för dem då det är mindre människor. Det är också tråkigt. För den döva mannen stod utanför Ica Maxi och väntade på att de skulle stänga så han kunde börja. Det var nog inte första gången han fiskar pengar men han har lärt sig med tiden att han blir bortkörd om han börjar innan de stängt.
Vi människor måste hjälpa varandra, fråga om de behöver hjälp, fokusera mindre på oss själva och se andra människor i vår omgivning. Man kan skänka pengar för att hjälpa människor långt bort men man kan även skänka en person en liten del av sin tid här för att förgylla dennes liv. Låter det optimistiskt och naivt? Jag tycker inte det men jag får ofta höra att jag är optimistisk och naiv så jag kanske har fel, men vad gör det? När jag gett en annan person en del av min tid så lämnar vi varandra under bättre förutsättningar på insidan än innan.
Ibland behöver man inte säga eller göra något. Ibland behöver man bara stå där, hålla i en ficklampa och visa medmänsklighet.
Comments