Bakom julens kulisser

Klockan slår 15.00 och du slår på Kanal 4 för att kolla på Kalle Ankas julafton. Först fylls du

av nostalgi och ler för dig själv, men när hackspetten står med snöret runt halsen och

gråter, känner du hur tårarna bränner bakom ögonen. Du försöker andas, men paniken

tränger sig på.

Du stänger av tv:n och låter tårarna komma. Du gråter tills ansiktet känns rött, flammigt

och uppsvullet. Halsen känns nästan igentäppt och du är tom – tom på känslor, tom på

energi, tom på allt.

Istället för att slå på tv:n igen plockar du upp telefonen. Du ser inbjudningar att fira jul med

familjen – både mamma och syster har bjudit in dig, men du har tackat nej. Nu sitter du

ensam, söndergråten på soffan. Snapchat, Instagram, TikTok – julhälsningar tränger sig in i

ditt ansikte. Du tittar på gamla bilder med familjen och undrar: hur mycket av det leendet

var egentligen äkta?

Att sitta ensam på jul behöver inte alltid betyda att man inte blivit inbjuden. Det kan vara ett

val – ett val att acceptera och älska sig själv istället för att låta andra trycka ner en. Vad är

egentligen mest ensamt? Att sitta hemma själv, gråtande, eller att alltid bli dömd för sina val

– för sitt utseende, sin psykiska hälsa eller sexuella läggning? Att stå upp för sig själv kan

komma på bekostnad av kontakter.

Jul handlar om gemenskap. Men vad är gemenskap? Är det att köpa julklappar till hela

släkten, eller att bjuda hem en vän på en enkel fika? Att inkludera, att sträcka ut en hand,

borde vara det viktigaste. Och ibland handlar generositet om att ge plats för varandra – att

verkligen se den som är ensam.

Kanske är julens största gåva möjligheten att reflektera över vem vi vill vara och vilka vi vill

ha nära.

Skribent (och vinnare i insändartävlingen!): Rebecca Olausson