En Julgran och En Tomteverkstad

Det är något särskilt med vintern på Örebro universitet. Allt blir tystare, långsammare och lite

mer eftertänksamt. Stigar som under hösten trampats av stressade studenter täcks nu av ett

mjukt lager snö och luften blir klar på ett sätt som nästan känns nytt varje gång man kliver ut.

Det är också den tid på året då allt stannar upp en stund. Man känner hur både kroppen och

tankarna börjar längta efter vila. För oss i GIH Örebro IF markerar vintern något ännu större.

Det är ett bokslut över ett år som ingen av oss kommer glömma.

Och för den som inte känner till oss vill vi börja med att berätta vilka vi är. GIH Örebro IF,

eller som vi kallas i folkmun, GÖIF, är universitetets egna fotbollsfamilj. Vi är stolta över att

vara en av få studentföreningar i Örebro som lyckats bygga två lag där gemenskapen väger

lika tungt som resultaten. Här står man tillsammans oavsett om man har spelat fotboll hela

livet eller knappt vet hur en offside fungerar. Vi har ett herrlag bestående av studenter från

GIH, och ett damlag där studenter från hela universitetet samlas för att spela, skratta, tävla

och ibland kliva in på planen lite väl bakis efter en kväll på kåren.

Nu är säsongen slut. Planerna ligger tomma och frusna. De mål som i somras fylldes av jubel

eller frustration står nu stilla i ett landskap av frost. Men i stället för att sakna allt som inte

längre händer på planen får man tid att reflektera över det som faktiskt hänt.

Herrlaget avslutade året på allra vackraste vis. Seriesegrare i division sju och därmed

uppflyttade till division sex. Det var inte självklart att det skulle ske. Förra året var allt nytt,

en grupp studenter som byggde allt från grunden, som kämpade sig igenom sena träningspass

i marsvindar och tidiga avsparkar i aprilkyla.

Men i år föll allt på plats. För oss blev det tydligt att GÖIF är som en julgran. Och inte någon

perfekt, symmetrisk plastvariant, utan en sådan där enorm gran som folk stannar till vid,

pekar på, fotograferar och pratar om långt efteråt. Den som lyser upp hela stan. Granen stod

redan där förra året, men då var den lite sned, lite klippt i panik, en del lampor saknades och

pyntet satt lite hur som helst. Men i år... i år stod den rakt, ståtligt och självsäkert och lyste

som aldrig förr. Varenda spelare var ett eget julpynt, och som alla vet behövs varje pynt för

att helheten ska kännas komplett.

Och runt den granen hänger alla spelare och ledare som pynt, var och en med sin egen roll.

Adam Gyllsten var julstjärnan längst upp, den som blixtrade till match efter match och gjorde

mål som om han hade direktlinje till tomtens verkstad. Några spelare var julkulorna,

glänsande och självklara, de som fångade publikens blick direkt. Andra var polkagrisarna,

sega, lojala och alltid redo att springa lite extra när någon annan var sliten. Vissa var glittret

som inte alltid märks vid första anblick, men som får allt att skimra när ljuset faller rätt.

Några var de där hemmagjorda brända pepparkakorna med glasyr som hänger kvar oavsett

vad. Tillsammans skapade de något som ingen ensam hade kunnat åstadkomma, en hel och

levande julgran, ett lag som bara fungerar när alla bidrar med sitt. Och visst, längst ner i lådan

fanns det ibland någon trasig ljusslinga, ofta efter en natt på Kåren. Men även den hör ju

julen till.

När säsongen närmade sig sin final, stod granen kvar. Reslig. Orubblig. Och när vi till slut

säkrade seriesegern var det som när julgranen tänds på torget första gången i december, alla

jublar, alla tappar hakan och man känner att något stort, något varmt, något riktigt fint just har

hänt.

Men vad är en julgran utan verkstaden som producerar alla klappar? Utan värmen bakom

kulisserna? Utan nissarna som arbetar som galningar för att skapa magi. Om herrlaget är

granen i vardagsrummet så är damlaget tomteverkstaden längst in i Nordpolens hjärta, fylld

av nissar som alla kom dit från olika håll men som snabbt började arbeta som om de aldrig

gjort annat. Studenter från hela universitetet, från olika program och årskurser, dök upp som

främlingar men blev på rekordtid ett sammansvetsat gäng som jobbade som ett enda väloljat

julmaskineri. De visste kanske inte det då, men de var på väg att bli en armé av nissar som

skulle skapa något fantastiskt.

Tränaren Mio Finnström blev verkstadens tomtefar, den som försökte hålla ordning bland alla

verktyg, ritningar och renar. Kapten Stina Woxlin agerade som verkstadens huvudnisse, den

som alltid bar laget när snöstormen drog in. Och runt henne fanns alla andra nissar i

verkstaden, varje spelare som burit tröjan med stolthet, svett och skratt. Tillsammans skapade

de inte bara ett lag, utan en julmagisk gemenskap som få andra.

För julen handlar om just gemenskap. Och det är precis vad GÖIF är. En plats där studenter

samlas för att skapa något större än sig själva. En förening där man firar vinster, lär sig av

förluster och låter sena tentor och kåren-nätter vara bakgrundsbrus till det viktigaste, att vi

gör detta tillsammans. Och nu står vi här. Snön ligger över planen. Målen står tysta. Bollarna

sover. Men vi vet att snön snart kommer smälta. Vi kommer knyta skorna igen. Vi kommer

hetsa varandra, missa öppna mål, fira vinster, ta emot förluster och stå där som vi alltid gör.

Som studenter. Som lagkamrater. Som GÖIF.

När man ser både granen och verkstaden samtidigt så förstår man, GÖIF är inte bara en

förening. Det är en gemenskap där studenter skapar något som blir större än dem själva. Där

publik i overaller står och fryser men aldrig går hem. Där gemenskapen nästan går att ta på i

luften. Och när snön faller och året närmar sig sitt slut, är det omöjligt att inte känna stolthet.

Vi gjorde det här tillsammans. Alla vi som burit tröjan. Alla vi som stått vid sidlinjen. Alla vi

som sprungit, kämpat, skrattat, bråkat, festat, skrikit och drömt.

Det här året blev en julsaga. Och nästa år? Då tänder vi ljusen igen. Vi öppnar

tomteverkstaden. Vi klär granen större än förut.

För i GÖIF fortsätter magin, vinter efter vinter, säsong efter säsong.

Skribent och deltagare i insändartävlingen: GIH Örebro IF