Du stiger av bussen en regnig tisdag och har en dag på campus framför dig. I samma sekund som du blickar upp mot prismahusets fasad slår det dig. Matlådan står kvar där hemma på diskbänken, och kommer ännu en gång att hånle mot dig senare i eftermiddag. ”Aja, men köp mat någon enstaka dag drabbar ingen fattig”, tänker du. Detta trots att budgeten under sommarens ledighet satts rejält på prov. Efter det obligatoriska morgonkaffet och noccon till föreläsningen är det dags för lunch. Vad väljer du?
Blir det portionen för hundringen hos Kraka eller någon av de luddigt uppbyggda takeaway bufférna nere vid prismatorget? Oavsett val så finns det här en situation där man som student på något sätt tycks hamna i kläm. Den så kallade matlådekulturen upplever jag som dominerande, men om du någon gång tar ett steg utanför den, blir bristen på prisvärda alternativ för studenter tydlig. Då blir den där portionen för hundringen något som kanske känns bra för stunden, men som springer i väg i längden. Ska inte campus i dessa tider där matpriser skenar kunna vara en plats där studenter premieras?
Frågar du mig verkar det vara ytterligare en plats i samhället där varje krona kramas ur kunden. Det kvittar egentligen om det är latten, läsken eller lunchen. Överlag på campus så finns det en känsla av att när du som student spenderar, så är det de på andra sidan disken som är vinnaren och du är förloraren. Det leder till en situation där studenter får söka efter det alternativ som känns minst i plånboken. Visst att kårens café kan fungera som en slags räddare i nöden de gånger man varken haft ork eller tid till att fixa något eget, men är det verkligen det som vi ska nöja oss med?
Ska du som glömsk student överleva en dag på campus utan råka ut för någon form av näringsbrist, blir det därför viktigt att välja rätt. Annars är det stor chans att slantarna springer iväg. Så du kommer kanske hem den där tisdagen något klokare och lite fattigare, men matlådan finns ju kvar som en påminnelse ståendes där på diskbänken.
Skribent: Elias Thell
Foto: Hugo Nikitin