Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och känslor. Trots att det är bra känslor och bra intryck blir det för mycket. Det slutar i att jag mår dåligt. Inget känns bra, hela världen faller på mig. Jag överanalyserar mig själv, andra och allt. Jag kommer in i hypomani och hela världen svävar framför mig. Jag kan allt, är så grym på det jag gör, köper massa saker och pratar pratar pratar men mest skriver skriver skriver jävlar vad jag skriver.
Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Jag kommer aldrig ihåg att andra inte tänker som jag tänker, att andra inte fungerar som mig. Jag träffar någon för första gången men ser det som en självklarhet att vi ska vara vänner på riktigt efter två timmar. Jag förstår inte att andra behöver tid för att lära känna en person utan blir istället hysterisk. Hela världen faller på mig. Jag vill bli deras vän, vi har faktiskt träffats i två timmar nu varför vill du inte bli min vän, ingen tycker om mig, jag är lätt att tycka om, jag är svår att tycka om, ingen borde tycka om mig, ingen tycker väl om mig egentligen? Jag har så lätt för att prata, kan prata om allt efter fem minuter, jag vågar inte säga ett ord, är stum trots att jag så gärna vill lära känna den där personen. Jag är tråkigast i världen, inget speciellt alls, fan vad rolig jag är varför förstår inte fler hur rolig jag är och att jag är extraordinär? Jag kommer in i hypomani och blir kompis med alla som jag ser.
Jag blir rastlös. Det kryper i hela kroppen. Allting måste hända på en gång DET MÅSTE SKE NU NEJ DET KAN FAKTISKT INTE VÄNTA. Kan allting snälla ta en paus, måste allt ske nu? Jag orkar inte, jag måste få vila. Jag behöver absolut ingen vila för jag har hela världen svävandes framför mig. Varför går allting så långsamt, varför händer ingenting? Jag skriker för att jag blir så frustrerad på min rastlöshet. Jag blir handlingsförlamad för att jag inte klarar av allt som händer och känns.
Jag blir tom. Ingenting känns. Det är helt tomt inombords. Jag är fylld av allt man kan känna. Jag vet inte vem jag är för jag är så många på samma gång. Varför är det alltid svart eller vitt? Allt eller inget. Hata eller älska. Aldrig kan jag få landa i mitten, kan jag snälla få landa i mitten? Jag landar i mitten och läget är ganska stabilt. Jag mår okej. Jag landar i mitten men jag vill inte vara i mitten, det är så tråkigt. Låt mig få känna hela känslohavet storma.
Tänk att få vara någon annan. Tänk att få vara någon bra. Tänk att få vara någon annan än jag. Tänk att få byta bort sin uppfuckade borderline-hjärna till en normal hjärna. Jag vill fan bara vara normal.
Men ibland är det bra att vara jag. Ibland är jag glad över att vara jag.