Inför helgdagar, framåt veckosluten och under den längre sommarledigheten är alla exempel
på olika tillfällen som har någonting gemensamt. Det är då många studenter väljer att packa
sina väskor och åka hem till sina familjer och hemstäder. Kanske för att komma bort, kanske
för att komma hem.
Det slår mig när jag åker tillbaka till småstaden som alltid har varit hemma för mig -
åtminstone fram till förra sommaren - att jag är ambivalent inför konceptet att det numera
skulle vara det. Hemma, alltså. Mina föräldrar, några vänner och en del av min släkt bor där,
men när jag ser kyrktornen som på många sätt utmärker stadens silhuett får jag inte känslan
av att återvända hem. Inte som förut. När bilen rullar över de gamla kullerstensgatorna i
småstadens centrum kan jag ojämnheterna utan och innan, för att de sitter fastetsade i mitt
muskelminne. Jag funderar på om det är hemma bara för att det är bekant?
Örebro, där jag numera har nästan hela mitt liv, borde kanske vara mitt hem efter att ha bott
här i snart nio månader. Livet, kärleken och sammanhanget är här. Vägen till skolan, att vara
på campus eller att förstå busstidtabellen är inte längre någonting jag funderar över. Många
av de ansikten jag möter under dagarna är inte lika främmande. Staden och livet här är
bekant, men är det hemma?
Det går att konstatera att ett positivt antagningsbesked till universitetet ofta innebär mer än
bara studier. Det kan också innebära en flytt till en ny stad och att ett nytt sammanhang ska
skapas. Även om en del studenter inte ändrar sin bostadssituation, finns det andra som flyttar
från sitt barndomshem för första gången eller som flyttar från ett eget hem i en annan stad
flera timmar bort. För en del innebär antagningsbeskedet att göra både och, eller någonting
helt annat.
Konceptet hemma kan säkert kännas självklart för vissa. För visst kan det vara så enkelt att
det är där man hänger sin jacka och ställer sina skor eller sover i sin egen säng. Precis som
det kan vara där kärleken bor eller där man har sitt sammanhang. Jag tror dock att det för en
del, mig själv inräknad, är en lite mer komplex fråga som inte går att besvara med
självklarheter. Särskilt i början, när flyttlasset har gått från en stad och situation till en annan.
Trots allt säger jag fortfarande att jag åker hem när jag åker till staden jag kommer från och
detsamma när jag ska åka tillbaka till min studentlägenhet i Örebro. Är det så enkelt att båda
på något sätt hemma?
När det kommer till kritan är kanske hemma någonting som inte går att mäta utifrån kända
parametrar, utan enbart en momentan känsla - en som inte går att placera helt självklart. Eller
kanske är hemma inte någonting att övertänka, utan någonting som bara är.
En sak är i alla fall säker; borta är bra, men hemma är nog ändå bäst.
Skribent: Elin Schön
Foto: Simon Franssén