Kardborreshowen - Kaos med Per Andersson

Pressbilder från GulPR

Efter att ha sett Kardborreshowen blir det tydligt att Per Anderssons påstående stämmer: ingen föreställning är den andra lik. Ja, det kan bli superknas – men inte bara på grund av de slumpade numren. Sketcherna i sig, och Anderssons egen excentriska och galna energi, gör att det ständigt händer saker på scenen. Även de mer “tama” inslagen får snabbt hans egen spinn på.

Trots det till synes kaotiska upplägget är varje nummer väldigt välrepeterat. Även om det finns sketcher som han kanske inte kört lika många gånger, visar Andersson en imponerande kontroll över hela showen. När numren kastas om i olika ordningar, och publiken styr vad som händer härnäst, har han full koll på akterna, sketcherna och sångerna. Samtidigt är det charmigt hur han ibland själv inte kan hålla masken – ett spontant skratt eller en liten paus för att samla sig. Det känns inte konstigt eller stör flowet; tvärtom förstärker det upplevelsen, eftersom publiken märker att han också tycker att det han gör är helt galet roligt.

I en intervju beskrev Andersson showen som en “plusmeny” – något som händer här och nu. Och det är verkligen så: inga appar eller QR-koder avgör vad som sker, utan publiken är med i rummet, kastar bollar, deltar i sketcher och blir ibland fullständigt förvirrad. Ändå fungerar allt på något sätt, och det blir oerhört roligt.

Andersson gör ett strålande jobb med att inkludera publiken, och det är just detta samspelet mellan scen och salong som gör Kardborreshowen till något helt unikt.

---

Lösnummer

Skribent: FIlip Vigren