Idag är jag lite seg. Det är en sån dag idag, där jag helst inte vill göra så mycket alls. Eller jag gör gärna något egentligen, men skulle vilja göra det långsamt. Lyssna på någon som pratar men inte säga något själv. Bara betrakta och ta in. Det är en sån dag. Jag är på bra humör, men vill inte göra väsen av mig alls. Vill lyssna på podcasts och ta en långsam promenad eller plocka lite hemma i lägenheten under tiden.
Det här humöret får mig att tänka på julen. Det där mysiga.
Ni minns den där känslan när man var liten och satt runt bordet på jullunchen? Jag var det barnet som älskade att lyssna till samtalen. När de andra barnen redan ursäktas och gått från bordet satt jag kvar, det var så mysigt. Släkten hade ätit upp för längesen, men fortsatte att konversera medan det började mörkna ute och jag lyssnade uppmärksamt. Liksom medverkade i konversationen i mitt eget huvud. Sa emot, höll med, gjorde ett eget instick i samtalet. Imaginärt alltså.
Dit kan jag längta tillbaka i stunder som den här. Att lyssna på mammas och morbrors samtal om allt och ingenting. Snappa upp lite invecklade ord och fraseringar vars betydelse jag nästan förstår som barn, bara de används i sitt sammanhang. Jag lyssnade, navigerade mig fram genom samtalet. Tänk hur utvecklade vi är egentligen redan vid åtta, tio års ålder… Det fanns ganska välutvecklade resonemang redan då, även om de var mer i form av en känsla än formulerat i smarta meningar.
Julen är nog den högtid där flest människor mentalt går tillbaka till barndomen. Man minns alla tidigare jular, ur sitt eget barn-perspektiv. Men nu är jag vuxen. Nu är det väl meningen att jag ska vara smart. I år är julafton hemma i min lägenhet, jag ska vara den vuxna som planerar, lagar mat, berättar anekdoter och skapar samtalen.
Jag är rädd för att det här kommer att stressa mig i år. Julen är så viktig för mig, kanske för att jag hittills bara har bra minnen från dem och jag vill inte bryta den traditionen. Kommer jag att känna press, nu när jag har ansvaret för att det ska bli perfekt? Känslor är inte logiska, och tyvärr oroar jag mig lite för att jag ska vara stressad. Det i sig skulle ju kunna förstöra julkänslan, om inte för släkten men framförallt för mig själv. Igår hämtade jag min julgran som jag själv sågade ned från min mammas mark, vilket för den delen också är lite av en tradition. Den var såpass liten att den fick plats i baksätet på min lilla bil. När vi reste den hemma såg den rätt gles ut i jämförelse med de jag sett säljas utanför ICA Maxi.
Men – när jag såg min gran rann oron ur mig. Den är perfekt i sin imperfektion. Den må vara lite ful, men den luktar så gott och är nu prydd med så mycket kärlek att julglädje snart sipprar ut ur den i form av kåda. Doften sprids i hela lägenheten. Till sinnet är jag och kommer nog alltid att vara barn. När jag är glad är jag gärna väldigt glad, när jag tycker att det är mysigt känns det väldigt mysigt. Stoltheten av att göra något på egen hand kan skina över det faktum att den inte riktigt ser fulländad ut, vilket antagligen kommer vara fallet även med min Jansson, min något slarviga inslagning av klapparna och mina hemgjorda köttbullar.
När jag fortsätter att tänka efter lugnar jag ner mig ännu mer. Jag vet ju av vilka jag har ärvt detta barnsligt glada draget från – alla i släkten. Morfar är fortfarande uppspelt och rar som ett barn på julafton. Samma drag ser jag hos min mamma och mina kusiner… De här människorna som verkar vara så vuxna till vardags med sina spektakulära karriärer och ansvarstagande personligheter. De är faktiskt några av de barnsligaste vuxna jag känner. Jag älskar det hos dem och jag älskar dem så mycket.
Vi är inga perfektionister, men fyller våra klappar, vår gran och vår julmat till bredden med kärlek, glädje och tacksamhet. Det kommer förhoppningsvis paradoxalt nog göra att julen ändå blir helt perfekt!
God jul, önskar Ulrika
Comments