top of page

KRÖNIKA: SKRÄCK I VERKLIGHET PÅ CAMPUS




- Hallå?


Det är tyst.


- Hallå, vem är det?


Telefonens högtalare fylls av tunga andetag. Jag greppade telefonen hårdare och försökte höra tydligare ifall det var någon på andra sidan av samtalet.


- Berätta vem det är annars lägger jag på.


Bara andetag. Jag suckade, tog bort telefonen från örat….


- Jag berättar mitt namn om du berättar ditt…


Mitt blod frös till is för en sekund. Det var en mörk nästan släpande röst. Jag stod som stelfrusen innan jag tittade ut och kom på vilken årstid vi var i.


-Roligt skämt, svarade jag, men hoppas du är klar nu för jag är upptagen.


- Stör jag dig? Varför vill du inte prata med mig?


- Jag håller på att förbereda kårens filmkväll och om du inte lägger av snart så kommer ni inte ha någon film att kolla på.


- Jaså, gillar du skräckfilmer?


- Hejdå.


Jag suckade och slängde bort telefonen på bordet bredvid mig. Idioter. Säkert någon utmaning dom nya studenterna har fått. Jag försöker skaka av mig det och rikta fokuset tillbaka till arbetet.

Denna dag har känts extremt lång och jag är den enda kvar i kårhuset. Men eftersom det snart är den 31 oktober vill jag blir klar så fort som möjligt. Det var inte mycket kvar. Det enda som var kvar att göra var att hämta in alla filmer som skulle kunna visas under kvällen. Jag satte mig på den kalla scenen och kollade igenom lådorna av filmer. Bockade av listan med vad som skulle visas från dom olika lådorna.


Mitt arbete avbröts av ett hårt bankande på dörren. Jag hoppade till. Om det inte hade varit för det tidigare samtalet hade jag nog inte varit så lättskrämd. Men oavsett om det var ett skämt eller inte, så var ändå hela min kropp på spänn.


Jag kollade ut genom fönstret. Tidigare hade jag sett på min telefon att klockan hade börjat närma sig tio på kvällen. Det var mörkt ute. Campus lystes lätt upp av en svag belysning från lamporna. Man kunde se hur den kalla oktobervinden greppade tag i trädens grenar och löven som landade varsamt på marken.


Bankande på dörren.


Jag försökte skaka av mig dom kalla kårarna och smög mig långsamt fram till dörren.

- Vem är det? Frågade jag.


- Låt mig komma in!


Jag backade från dörren.


- Vem är det? Frågade jag igen med en aning till skakig röst.


- Om du inte öppnar dörren så kommer jag husta och frusta tills dörren blåser ner.


Jag känner igen den rösten. Min kropp började direkt slappna av och jag kunde känna hur axlarna långsamt började komma längre och längre ner till sin vanliga position. Jag suckade igen och öppnade dörren.


- Here´s TekNat!


TekNat stod som vanligt i sin lila tröja och vita byxor utanför dörren med ett brett leende på läpparna.


- Kom igen, sa han, du måste komma in i rätt mood. Jag hörde att du var själv här så jag tänkte komma och hjälpa till.


- Genom att skrämma mig?


- Kom igen Sobra! Du sitter ändå och kollar igenom massa skräckfilmer.


- När du ändå nämner det, det är en låda med filmer som saknas. Om du vill hjälpa till så kan du följa med mig till långhuset och hämta den.


- Absolut! Ska bara lämna min väska.


När vi kom ut ur kårhuset kände jag hur den kyliga luften bet i mina kinder. Jag stoppade händerna i mina fickor och försökte hålla mig så varm som möjligt. Det var inte långt mellan kårhuset och långhusets entré, men precis som TekNat hade jag lämnat mina saker i kårhuset och den kyliga vinden vann kampen mot den tunna svarta t-shirten jag hade på mig.


Tillslut kom vi in till Långhuset. Det var mörkt och våra steg ekade i den tomma korridoren.


- Varför är det blod på väggarna?


- Du kan vara lugn, svarade jag, det är bara Corax som har dekorerat inför spökhuset som ska vara imorrn innan filmkvällen.


- Borde det inte vara tvärtom?


- Vadå?


- Borde inte Corax fixa filmerna och du går runt och du vet… gör din grej.


- Gör min grej? Jag stannade upp och kollade på TekNat som log innan han fortsatte;


- Vi alla vet att du studerar brott och kollar på dokumentärer om Ted Bundy varje kväll. Känns som du är lite mer passande för detta.


Jag kände mig extremt förolämpad. TekNat bara kollade på mig med ett brett leende. Jag kände hur jag egentligen ville slå till han på armen, men valde istället att ta ett djupt andetag för att sedan lugnt svara på hans påstående:


- Bara för att jag vet saker om brott och lagar betyder det inte att jag är proffs på att gå runt och illustrera mordplatser, svarade jag, dessutom är det inte bara Ted Bundy jag kollar på, la jag till tyst innan jag började gå vidare.


Vi börjar närma oss L113 där alla filmer finns. Men när vi kom dit var det något som inte stämde. Alla dörrar vi tidigare hade gått förbi hade varit stängda. Dörren till L113 stod halvt på glänt. När jag närmade mig dörren såg jag även att blodet på dörren blänkte mörkare än vad dom tidigare blodspåren på väggarna hade gjort. Jag märkte att även TekNat reagerade då hans tempo blev mer och mer långsamt. Tillslut var vi framme vid dörren och i samma stund som jag sköt upp den hörde jag TekNat skrika.

Därinne satt en ung tjej på golvet och lutade sig mot väggen. Hennes ben var blodigt och vänt åt fel håll. Jag såg på hennes bröstkorg att hon knappt andades. Hennes mörka hår var rufsigt och fyllda med klumpar av blod. Hennes ögon såg nästintill livlösa ut. Jag sprang fram till henne så fort jag kunde. Eftersom jag inte hade något mer på mig än min svarta t-shirt och svarta jeans fick jag snabbt dra av mig skon och använda mina strumpor som tryck mot hennes blödande ben.


- Vad har hänt? Frågade jag samtidigt som jag försökte skaka liv i henne.


- Han var här, svarade hon. Hennes röst var svag. Knappt hörbar. Jag kände hur paniken och adrenalinet pumpade i kroppen.


- Vem var här, frågade jag.

- Han hade mask… Jag låste in mig i matluckan men… han hann komma åt mitt ben.


Jag kollade ner på hennes ben. Det hade ett tydligt skärsår av något som såg ut att vara en stor kniv. Plötsligt kom jag på att jag hade glömt mobilen inne i kårhuset. Jag kollade på flickan, hennes andning började bli mer och mer rosslig. Innan jag hann inse det själv hade jag sprungit fram till TekNat och slitit upp hans telefon ur fickan. Jag skulle precis ringa 112 när jag hörde något bakom mig.


- Mich…


Det var flickan som försökte säga något. Jag sprang tillbaka till henne och satte mig ner på knä för att komma så nära som möjligt.


- Vad säger du? Frågade jag.

- Michael…

- Michael?

- Myers


I samma sekund som hon avslutade meningen ringde telefonen i min hand. Jag stirrade på den några sekunder. Okänt nummer.


- Hallå, svarade jag

- Du sa aldrig ditt namn.


Mitt blod frös till is.


- Varför vill du veta mitt namn? Vem är du?

- Jag vill veta vem jag kollar på….


Jag vände mig om mot TekNat. Precis när mannen i telefonen avslutade sin mening, såg jag en silhuett i korridoren sätta sig upp från en av sofforna.



Skribent: Ellinor Johansson

Foto: Unsplash, David Dibert


123 visningar

Comments


bottom of page