Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna ville. Alla nya människor, alla nya intryck. Det kändes svårt och komplicerat, som bäddat för en social katastrof. Vad skulle jag säga, och hur skulle jag vara? “Dig själv”, fick jag alltid till svar, men hur lätt är det egentligen?
Om jag skulle delta, så skulle jag gå all in. Det var allt eller inget, vinna eller förlora. De första minuterna i aulan var plågsamma, för vi alla var främlingar och hur börjar man egentligen en konversation med någon man aldrig mött tidigare? Tillslut bröts äntligen tystnaden av dunkande musik, och en video på skärmarna där framme uppenbarade sig. Vi fick träffa de som slitit så hårt med att skapa en minnesvärd introduktion, och faddrarna som tålmodigt skulle behöva besvara alla onödiga frågor under de kommande veckorna. Efter en halvtimmes information blev vi tilldelade våra introgrupper. “Sagan om ringen” stod det på introbrickan som jag skakigt höll i min ena hand, och när jag letade efter rätt skylt möttes jag av ett leende. “Wow, det här kanske blir bra trots allt”, tillät jag mig själv att tänka för en flyktig sekund.
“Varför är du så dramatisk?”, kanske ni tänker och himlar med ögonen. Jag är inte dramatisk, bara ärlig. Att möta en sådan stor mängd nya människor gör mig obekväm, och jag trivs alltid som bäst i mitt eget sällskap. Men, samtidigt ville jag inte gå miste om det sociala livet som universitetet har att erbjuda och alla fantastiska personer som jag kunde få chansen att träffa. För mig var det ett avgörande steg att ta när jag köpte introduktionspåsen och ett medlemskap i Örebro studentkår, och nu i efterhand vet jag att det var rätt beslut.
Det är många fester inplanerade i introduktionens schema, som likt allt annat är frivilliga, och jag som inte dricker alkohol, samt är långt ifrån en festprisse, blev nervös på nytt. Det finns en stark alkoholhets i samhället, även om vi inte vill erkänna det, vilket gjorde mig tveksam till om jag ens skulle delta på kvälls aktiviteterna. Men denna hets fanns ingenstans att finna i min grupp, och det är jag otroligt tacksam för.
Två veckor av introduktionen har nu passerat och jag har lärt känna underbara människor, faddrar som nystudenter, samtidigt som jag har lärt mig en hel del om mig själv; jag är pinsamt dålig på bowling, för kort för basket, otroligt frågvis, för ironisk för mitt eget – och andras – bästa och att jag älskar att dansa på Kåren. Jag vill inte att dessa veckor ska ta slut, för trots att antal sömntimmar per dygn har minskat drastiskt har jag upplevt så mycket. Därför rekommenderar jag alla som kan; delta på introduktionen! Det är okej att vara obekväm och rädd, men jag lovar att inom några dagar så kommer dessa känslor att plana ut och du kommer att minnas de här veckorna med ett stort leende.
Vi ses på dansgolvet kära studenter!
Comments