top of page

Krönika: Johanna Eriksson – Kanyes blåa registreringsskyltar

Det är inte lätt att vara Kanye-fan i dessa tider. Efter ett år av uttalanden som att slaveri skulle vara ”ett val”, försening av det utlovade albumet Yandhi eftersom det ska spelas in ”i Afrika” och kärleksförklaringar till Donald Trump, vädjar fansen efter den gamle Kanye West.

Galenskapen har alltid funnits där, bara att den för tillfället är förklädd i ”Make America great again”-keps. Och jag förlåter honom. För det är mekanismerna till det mästerliga vanvett som jag föll för. Han sparkade upp en dörr och visade att man får. Man får säga sina mörkaste tankar högt, skapa den ljuvligaste tonen för att sedan totalt förstöra den och äntra en scen i diamanttäktmask skrikandes ”you will tell you grandkids about this night”. Ljusår bort från jante.

Denna gränslöshet känns hotad. Bergmanåret passerar med rullande ögon, Strindberg var ju bara ett as och bromancen mellan ”grab-her-by-the-pussy”-presidenten och Yeezy bara tätnar. Missförstå mig rätt, as indeed. Men när vi börjar äventyra ett verks värde till hur pissig människan bakom är, är vi farligt ute. Jag hatar Strindbergs kvinnohat, men älskar Röda rummet.

För var drar vi gränsen? Skulle Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Bröderna Lejonhjärta läggas på bokbål om det uppdagades hemskheter om Astrid Lindgrens privatliv? Skulle köerna utanför Louvren sina om da Vinci visade sig ha usla åsikter? Detta förbryllar mig. Att vi alla är människor är ju en av de klyschigaste sanningarna vi har. Det är ingen immunitet som tilldelas en konstnär. Samtidigt i den andra änden, blir den plattaste boken då bästsäljare på grund av författarens allmänt fina värderingar? Vilken sanslöst hemsk värld. En värld där ingen kan bli upprörd, men ingen heller berörd.

Foto: Unsplash

2 visningar

Commentaires


bottom of page