Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men det är svårt. Så himla svårt. Det är som en förlorad kroppsdel, ett hål i mitten av min bröstkorg. Hur ska jag någonsin kunna fylla det hålet?
Jag saknar det så som jag aldrig har saknat förr. En saknad jag aldrig har känt innan. Kravallstaketet mot bröstkorgen och att med all sin kraft trycka emot kropparna bakom som försöker att tränga sig förbi och ta min plats. Att stå längst fram efter att ha köat hela dagen eller till och med ha övernattat utomhus i flera minusgrader. En siffra på handryggen som bevis på att man var en av de hundra första. Att stå framför scenen och vänta på att de ska komma ut. Att stå där och vara så nervös att det känns som att man ska både svimma och spy. Andetagen räcker inte till, jag hyperventilerar. Hela kroppen skakar, till och med tänderna och rumpan, och om 30 sekunder kommer de ut på scen.
De kommer ut på scen.
Jag saknar att stå där i publikhavet och vara så lycklig att jag inte kan hantera det. Så lycklig att det känns som att min kropp inte längre är min. Tänk att det är de som står där uppe på scenen. Det går inte att förstå, det är för stort för att ta in. Jag har längtat så länge, längtat hela livet efter det här ögonblicket. Jag skriker mig hes och gråter av lycka. Sminket rinner bort direkt; svarta ränder av kajal och mascara över kinderna. Det trycker på bakifrån och det är svårt att hålla kvar sig längst fram men jag klarar alltid av det. Benen är plötsligt stadiga och hjärtat levande som aldrig förr.
Allt har ett slut, även lycka. De går av scenen och lamporna i lokalen tänds. Jag saknar att tröstlöst gråta där framför den tomma scenen. Tårar av lycka men också av tomhet. Efter varje konsert grät jag så mycket att jag blev helt matt i flera timmar efteråt. Jag saknar tomheten som den var förr, när jag visste att det alltid skulle bli en ny konsert. Nu bär jag på denna tomhet ständigt. Det blir ingen ny turné. Aldrig igen ska jag få övernatta utomhus, ha en siffra på handryggen, känna tänderna och rumpan skaka av nervositet innan de går ut på scen eller gråta mig utmattad efteråt. Aldrig mer.
Jag har försökt att sätta ord på känslan av hur det var, men det är svårt. Så jävla svårt. Det är svårt att få ner hur starka känslor det var. Som tur är så lever de kvar i mig för alltid. Då som nu för alltid.