Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag slutade med att jag cyklade hem helt vansinnigt arg.
Jag lämnade min handduk på en krok och gick mot den stora bassängen för att simma längder. På väg ned upptäckte jag att en man som stod i kön till bubbelpoolen som precis skulle sättas igång stirrade på mig. Han gick bort från kön och hoppade ned i simbassängen där jag nu simmade slalom bland barnfamiljer och pensionärer. När det blev för trångt bytte jag till den lugnare banan längst bort på andra sidan. Mannen flyttade sig till banan precis bredvid min. Efter att ha gått upp för att doppa sig i bubbelpoolen hoppade han ned på min bana. Det började nu bli trångt även här, vilket han kommenterade när han nästan krockade in i mig.
Jag klev upp och gick till ångbastun, som till min glada överraskning var tom. Så fort jag hunnit sätta mig öppnades dörren till bastun, och in klev han. Han satte sig på bänken mittemot mig och försökte få igång en konversation, som till störst del blev en monolog. En obehagskänsla som jag känt många gånger tidigare tog plats i min mage. När bänkarna fylldes av fler trötta simmare tystnade han. Efter att väldigt subtilt ha gått ut för en sekund återvände han och satte sig bredvid mig, men ångrade sig och återvände till sin plats på bänken mittemot.
Jag gick ut och ställde mig i kön till bubbelpoolen. Han följde mig hack i häl, ställde sig bredvid mig och fortsatte prata, trots den fullkomliga avsaknaden av visat intresse från min sida. När de tidsinställda bubblorna bröt vattnets stilla yta slant han ned precis intill mig, vilket innebar att jag hamnade i en liten glipa mellan honom och kvinnan som satt sig till höger om mig.
Trots att jag gång på gång flyttade mig längre bort från honom limmade han sig mot min sida, gång på gång. Jag tittade inte åt hans håll men kände hans blick söka kontakt. Jag gjorde mig så liten jag kunde och flyttade mig längre bort. Han bredde ut sig med högljudda suckar och närmade sig ännu mer. Jag satt nu nästan i knät på kvinnan till höger om mig och vände min rygg mot honom. Trots detta snappade han inte upp signalerna.
Kvinnan bredvid mig tog sig upp ur bubbelpoolen. Innan jag hann ta hennes plats dök en äldre man som tidigare suttit framför mig ned där. ”Det är så varmt och skönt här, ute är det kallt”, sa han förnöjt. Jag ryckte på ena mungipan i ett halvhjärtat försök att besvara hans kommentar, tills jag såg hans ögon fixera sig vid mina bröst. Jag satt nu mellan en man som av alla anledningar utom platsbrist limmat sig vid min sida, och en annan herre som stirrade på min kropp som om han tänkte sänka sina tänder i mig.
”Är det här på helt jävla riktigt?” tänkte jag när jag stirrade på väggen längre bort och bet ihop mina tänder. Två ögonpar på var sin sida av mig brände hål på min hud. Fumlande fingrar landade på mitt vänstra lår och jag flög upp ur bubbelpoolen och stormade ned till simbassängen. Mannen som följt efter mig runt halva badhuset försvann. Ögonparet till höger följde mig till bassängen där jag nu dröjde i änden längst bort från bubbelpoolen.
Det har gått en dryg vecka sedan människor runt om i landet samlades för att protestera mot sexuella trakasserier. Det har gått en dryg vecka sedan jag själv stod på Våghustorget, omringad av andra som fått mer än nog.
Så. Till dig som tar dig friheten att inkräkta personliga utrymmen och kasta händer och ögon där de ABSOLUT inte hör hemma: SLUTA GÖRA OSS TILL OBJEKT. VI ÄR MÄNNISKOR.
Till dig som ifrågasätter kvinnor som träder fram och berättar om det de varit med om: SLUTA FÖRMINSKA OSS. DU SPARKAR PÅ NÅGON SOM FÖRSÖKER STÄLLA SIG UPP.
Till dig som gnäller om att män visst också blir utsatta och att ingen skriver artiklar om det och kastar manifestationer åt ditt håll: SLUTA SKIFTA FOKUS. NÄR HAR ETT PROBLEM NÅGONSIN LÖSTS AV ATT NÅGON SKRIKER ATT DET ÄVEN FINNS ANDRA PROBLEM?
När jag cyklade hem från badhuset idag var jag utmattad, av helt jävla fel anledningar.