Den neurotiska nöjesredaktionen på TimeBeer

I fuljournalistikens namn gav sig Lösnummers egna nöjesredaktion Leo och Victor ut på det ärofyllda uppdraget att dokumentera en kväll på TimeBeer. I en dimma av öl och dåliga beslut har de så gott minnet räcker dokumenterat sina upplevelser timma för timma.

15.30 Victor: Jag anländer till kön som endast består av det sedvanliga gänget Timebeer-veteraner med Pandan i spetsen. Vem vid sina sinnens fulla bruk väljer att köa en halvtimma innan öppning varje torsdag? Perfekta platser måste dock prioriteras för kvällen och jag är glad att ha någon att mingla med i kylan innan vi blir insläppta. Jag har med mig en kamera till Fotografen över axeln. Jag nojjar hela tiden över att tappa den och ser mig hela tiden över axeln för att se till att den hänger kvar. Jag vårdar kameran som om det vore mitt barn. När Leo äntligen anländer 20 minuter efter bestämd tid är jag snabb att överlåta kameraansvaret till honom. Mina fumliga händer är inte rätt plats för känslig och dyr utrustning. Min nojja blir inte bättre av att jag kommer direkt från ett fastighetsrättsseminarium och har datorväskan med mig. Den FÅR inte tappas bort ikväll.

”Vem vid sina sinnens fulla bruk väljer att köa en halvtimma innan öppning varje torsdag?”

16.30 Leo: ”Hur många öl har vi druckit nu?” frågar Falken och jag anar en blandning av stolthet och oro i hans blick inför svaret. ”Det är väl ingen som räknar?” svarar jag lite lugnande och vänder mig till höger där jag möts av synen av den hungriga blondinen som stirrar på mig med glödande intensitet medan hon skämtsamt räknar på fingrarna. 1… 2… 3… 4… Hon återgår sedan till att länsa Victors tacotallrik.

En diskussion om intellektuell begåvning bryter ut vid bordet och vi enas om att använda kriteriet ”hur mycket räkmacka man glider på” för att mäta nivån. Vad kunde vara mer rimligt? Jag och Victor kommer överens om att våra räkmackor snarare är skateboards, vi rullar men vi får trampa lite för att något ska hända. Toleransen däremot verkar glida på en generöst bredd räkmacka i nedförsbacke. Ja, genlotteriet har väl aldrig varit känd som en särskilt rättvis institution.

Vår diskussion avbryts abrupt av att Krökarn plötsligt har ställt sig upp till applåder och vevar med handen som om han just har vaskat en flaska Dom Perignon och vunnit Champions League. Det visar sig att våra bordsgrannar till höger har hängett sig någon sorts TB-variant av mellanstadieleken sanning eller konsekvens och jag antar att Krökarn med osvikligt engagemang tagit sig an sin konsekvens. Driven av en liten gnista nyfikenhet så rekryterar jag mig, Toleransen och en vettskrämd Victor till leken och det tar inte lång tid förrän jag används som rekvisita i en demonstration av den hungriga blondinens positionspreferens mellan lakanen. Med en liten barnslig tjusning så inväntar jag min tur och utsätts för frågan ”vem tycker du är snyggast vid bordet”. Åh nej! Hur svarar man på det utan att framstå som törstig och vrida upp stelheten vid bordet för många grader? Jag väljer att svara i linje med den okända och smått osmakliga Jodlare som tidigare under kvällen utsett Toleransen till #veckansbabe.

17.30 Victor: I kön för att hämta ytterligare två kannor öl med Leo och Toleransen. Leo skriker skämtsamt ut ”Det är ladd, det är lugnt!” så att halva kön vänder sig om och tittar på oss med skräckslagna ögon. Men vänta lite, får man skämta om droger på det sättet? Det finns ju folk som har allvarliga problem med det? När man är en excentrisk och bindgalen psykologstudent som törstar efter uppmärksamhet och har kommit två ölkannor in i kvällen har man en tendens släppa alla sådana tankar. Jag gissar att han dagen efter kommer vakna med en gnutta ångest över denna impuls.

Jag frågar självsäkert tjejerna framför oss om man kan få hoppa fram ett steg i kön och får ett nekande svar. Vad hade jag förväntat mig? ”Ja men absolut, gå före oss i kön du verkar ju som en trevlig kille”. Nej, skulle inte tro det.

Efter att ha hämtat kannorna blir Toleransen precis som vanligt berusad på en öl och stirrar med tom blick framför sig. Med mitt starka karaktärsdrag av finkänslighet ropar jag ut ”Ryck upp dig och ta en öl till!”. Det är fantastiskt vilket as man kan bli efter ett gäng öl. Hon kollar tillbaka på mig med samma tomma blick men följer ändå min uppmaning och häller upp ännu en öl. Huliganen sitter bredvid oss och dyker in i en hamburgertallrik med samma bordsskick som en utsvulten femåring. Hittills är alltså allt precis som vanligt.

”Det är fantastiskt vilket as man kan bli efter ett gäng öl”

Jag dyker in i en debatt med Toleransen om huruvida Trollhättemål eller Örebromål ligger närmast rikssvenska. Som om någon av dessa hårt förvridna varianter av svenska skulle vara rikssvenska. Leo hoppar in i konversationen och börjar filosofera över huruvida tomater är tänkande och kännande varelser. Psykologstudenter är bra märkliga. Detta måste vara ett tecken på att berusningen börjar komma smygande. Mat har beställts och Toleransen tuggar otåligt på sin matpuck. Jag gissar att näringsvärdet i denna är närmast noll men har inga vetenskapliga belägg för detta påstående.

Åklagaren träder in i rummet och skriker ”Köp bryter legostämma!”. Fastighetsrätten verkar ha stigit henne till huvudet och vi skrattar gott åt detta i vad som känns som minuter.

18.30 Leo: Jag befinner mig djupt i inte så djupa fyllefilosofiska tankar när jag plötsligt sugs tillbaka in i verkligheten av den hägrande synen av min puck som börjar blinka lika rött som julbelysning. Lycka! Om kårenburgaren som serveras hade varit min sista måltid, hade jag varit nöjd. Jag spenderar hela måltiden med att med glimten i ögat försöka övertyga vegetarianen på andra sidan bordet om att oavsett hennes övertygelser så borde hon smaka skapelsen. Hennes övertygelse är dock starkare än min eufori och jag får besviket hålla min glädje för mig själv.

Jag och Victor börjar diskutera mitt tidigare kokainskämt i ölkön. Han verkar ha fått för sig att det orsakade någon sorts uppståndelse när det egentligen mest resulterade i att Victor skrattade nervöst. Jag antar att om man är en neurotisk juriststudent två ölkannor in i kvällen som konstant är lite obekväm i sociala situationer så kan man bli lite hyperkänslig och överdramatisera sådant där.

Framför mig har Täby gett sig in i någon sorts diskussion med Toleransen om hennes farmor. Tydligen så är den bild som Täby fått av farmodern som en Bromma-mamma som röker under köksfläkten inte helt korrekt. Inte heller så verkar hon ha frekvent använt sig av den så kallade farmorsnärten. ”Vad menar du med ”farmorsnärt?” frågar Toleransen. Täby demonstrerar med en hand som sträcker sig efter en hypotetisk kakburk och snärtas till av en kobraorm till farmorshand.

19.30 Victor: Musikquizzet är i full gång. Pandan står på scenen med en mikrofon och trivs som aldrig förr. Uppmärksamhet är en potent drog. Nån Markooliolåt sätts på och hela rummet sjunger i kör, jag stämmer in med min hesa, metalliska stämma som penetrerar hela rummet. Stämningen är verkligen på topp.

Träningsfreaket har slagit sig ned bredvid mig och tafsar som vanligt. Hon bryr sig inte ens om att vara diskret med det längre. Jag känner mig en gnutta ofredad men orkar inte ta någon diskussion så jag lider igenom övergreppet. Ölen hjälper mig.

Toleransen har flyttat till ett annat bord och jag känner mig märkligt övergiven trots alla goda kamrater runt mitt bord. Hon svarar inte heller på snapchat. ”GE MIG UPPMÄRKSAMHET” skriker min inre röst. Du kan väl i alla fall kolla lite åt mitt håll? Nada, inget, fan också!

Den hungriga blondinen varierar mellan att skala morötter som hon tagit med sig av någon oförståelig anledning och att grinda i Leos knä. Kul att det går bra för nån ikväll.

20.30 Leo: Kvällens promille har nu nått sin peak och i svensk tradition så är impulskontroll ett minne blott, nu ska alla känslor släppas ut som skummet ur en ölflaska som öppnas efter att ha skakats om i centrifug. Jag har hamnat längs ett bord med Lyckopillret och under en minut eller två så blir jag nästan parodiskt tungsint. Ouppnåbara drömmar och oförlåtliga misstag väller ur mig. Lyckopillret lyssnar empatiskt, en fantastisk psykolog har gått förlorad i henne tänker jag. Hon är så bra på att känna in andra att jag undrar om hon glömmer bort sina egna känslor ibland. Men efter bara 2-3 minuters deep talk så svänger den rusdrivna bergochdalbanan upp igen och humöret svävar högt över taken. Det är den här känslan Macklemore sjunger om, tänker jag!

Jag sammanstrålar med Victor igen och vi beger oss entusiastiskt ut på sociala äventyr a.k.a. mingel. Jag vet inte vad vi hade för plan men vi landar nästan genast vid ett bord psykologstudenter. Victor sätter sig och frågar ivrigt om de kan analysera hela hans psyke och demontera alla hans neuroser. Psykologerna börjar genast ställa lite för mycket frågor om Victors barndom. Jag dras med i psykoanalysen och flikar in en kommentar om att Victors kroppsspråk signalerar hans smått obekväma men ändå intresserade sinnesstämning. Det är lätt att bli berusad av kunskap av den här sorten, jag känner att jag bara saknar runda glasögon och en pipa med opium för att den fullkomliga metamorfosen till att bli Freud ska fulländas. Det känns plötsligt som att människor är lika genomskinliga som stilla vatten. Men egentligen så har man ju inte någon koll alls, man kan inte läsa människor sådär, varje individ är ett helt eget språk.

”Det känns plötsligt som att människor

är lika genomskinliga som stilla vatten”

21.30 Victor: Fotografen har äntligen anlänt och vi är ute på äventyr för att skaffa några dugliga bilder till artikeln. Springer in i Den Ambitiösa Juriststudenten och snackar om att vi borde göra fler seminarieuppgifter tillsammans. Fan vad trevlig hon är. Och vacker. Och smart.

Slagsmål bryter ut på dansgolvet. Ursinniga nävar kastas mot sköra ansikten och jag väljer att fly rummet. Med min tur skulle jag förmodligen annars hamna i mitten som nån form av mänsklig boxningssäck. Slagsmål hör till ovanligheterna på TimeBeer. Vad hände med den trevliga stämningen som annars brukar vara konstant närvarande?

Vi återvänder till bordet och spelar ”med andra ord”. Jag och Åklagaren briljerar men förlorar tyvärr. Förmodligen mitt fel då jag sluddrar obegripliga förklaringar på vartannat ord. Berusningen har nu nått bibliska proportioner.

Slisk slår sig ned bredvid oss, packad som aldrig förr. Han stöter väldigt indiskret på Åklagaren som viskande vädjar om hjälp. Jag lägger en varm arm runt Åklagaren. Min arm brottas med Slisks arm som likt en bläckfisk redan sugit sig fast runt Åklagarens midja. Så småningom inser han att slaget är förlorat och stapplar vidare. Inom 5 minuter ser vi Slisk bli utkastad av en vakt, förmodligen helt befogat.

22.30 Leo: Jag springer in i den hungriga blondinen som på något sätt och av någon anledning som övergår mitt förstånd jagat fatt på en morot som hon står och knaprar på. Till min vetskap så har Kåren ännu inte lanserat timecarrot. I mitt nuvarande tillstånd så förförs jag totalt av morotens exklusivitet, med tindrande ögon så frågar jag efter en bit och min lycka är närmast omätlig när min förfrågan bejakas.

Jag sätter mig på scenen med Pippi Långstrump och diskuterar lagnamn på musikquizet. Jag berättar stolt att jag personligen är väldigt nöjd med förra torsdagens ”Quiz Brown” och den här veckans ”Quiz Khalifa”. Hon svarar med att hon vill satsa på att få in lite mer ordvitsar som fokuserar på time-delen av Timebeer i framtiden. Något i stil med ”I had the Timebeer of my life” eller “I wish I could turn back timebeer”. Jag skrattar och tanker att jag så kommer att sno något av namnen (Förlåt Pippi).

23.30 Victor: Leo sitter på scenen och flirtar vildsint med vad som i mina berusade ögon ser ut som Pippi Långstrumps dubbelgångare. Vart kommer självförtoendet ifrån?! Jag känner att det är dags att runda av kvällen och packar ihop mina saker. Datorväskan är fortfarande kvar! Känner ett oproportionerligt stort lyckorus över detta faktum.

Får skjuts hem på Åklagarens cykel och känner mig långt ifrån macho men måste erkänna att jag stormtrivs på pakethållaren. Sällskapet är förträffligt dessutom. Två tummar upp till Åklagaren.

”Det är de små segrarna som räknas”

Efter en ranglig färd hem hoppar jag av vid min lägenhet och tackar för ikväll. Ensam kliver jag tyst in i lägenheten där mina rumskamrater redan sover djupt.

Snap från Toleransen, YES! Det är de små segrarna som räknas. Jag somnar nöjd.

Dagen efter runt 10.00

Victor: Vaknar med bultande huvud i en säng täckt av hudflagor och bläck från min nya tatuering, fräscht! Krypning medelst hasning till köket där jag häller upp en kopp kaffe som min rumskamrat och morgonhjälte Huliganen kokat. Sedan sätter jag mig på balkongen och försöker gå igenom gårdagen med en rykande kopp alldeles för starkt kaffe i mina skakiga händer. Bokar in ett möte med en lika sliten Leo och sätter mig ner för att producera denna alldeles för självutlämnande text med hjälp av ett gäng osammanhängande mobilanteckningar. Tack i efterhand till alla som närvarade, det var en toppenkväll!

Leo: Jag blänger på min kaffekokare och följer varje droppe ned i behållaren. Efter vad som känns som minst en årstid så häller jag upp den svarta nektarn i min R2-D2-kopp och hinkar i mig kaffet fortare än jag hinner inse att jag just bränt bort minst hälften av mina smaklökar. När koffeinet väl är sjösatt i mitt blodomlopp så sammanstrålar jag med Victor och ger födsel till denna krönikachimär. Hoppas alla omnämnda hade en lika bra kväll som jag, den var fenomenal!