Lösnummers Ellinor Andersson tar oss med på Kents omtalade avskedskonsert på Tele2 Arena den 17 december, där ett av Sveriges mest framgångsrika band en sista gång fick möta den publik som hyllat och älskat dem sedan början på 90-talet.
Hur kommer det sig egentligen att ni gillar Kent? Den frågan ställde en av mina vänner strax innan vi hoppade på tunnelbanan till Tele2 Arena. Jag tror jag svarade att det är uppenbart bra musik, eller något i stil med det. Den uppfattningen har jag haft länge. Det började 2002 i samband med att Vapen och ammunition släpptes. Kärleken väntar var låten som fångade mig. Då var jag 8 år. Vi hade sjungit låten i kören som leddes av en Kent-älskande körledare och jag satt hemma och tittade på musikvideon, kanske inte helt anpassad för en 8-åring, men jag tyckte om den.
I högtalarna på tunnelbanan, där vi trängdes med många andra, hördes den trumvirvel som präglade Kents avskedsvideo och indikerade att den sista spelningen var nära. Efter att ha halkat oss fram till Tele2 Arena och hittat våra platser började nedräkningen. Kent avsåg att börja spela exakt klockan 20.00. När nedräkningen var nere på 0 öppnade Kent med Gigi, samtidigt som trumvirvelflickans ansikte förvandlades till ett kranium på bildskärmen bakom. De fortsatte starkt med 999. Första halvan av konserten var lite som en vanlig konsert. Inte mer. Inte mindre. Det var ganska mycket fokus på låtar från det nya albumet, som jag ångrade att jag inte hade lyssnat in mig på bättre.
I mitten av konserten hände det något. Vändningen var konkret när de spelade Jag ser dig. Den glada melodin tillsammans med de eftertänksamma textraderna. Och så bra den var live tillsammans med den häftiga scenshowen där kameran vände mot fansen så att de fick ta plats på bildskärmen. Detta var definitivt en av kvällens höjdpunkter. Kent röjde vidare med Musik non Stop och Socker för att sedan hålla ett litet tal. Talet mynnade ut i ett överväldigande av känslor där Jocke Berg inte kunde finna ord. Det var ett perfekt tillfälle att ge publiken Utan dina andetag.
Till slut kommer det jag vill kalla kvällens höjdpunkt. Mannen i den vita hatten (16 år senare). Detta är egentligen inte någon av mina favoritlåtar, men den här kvällen var den det. Dramatiken. Livsglädje och dödslängtan på samma gång. ”Vi ska alla en gång dö” vrålar Jocke och en kör på över 38 000 fans ända nerifrån tårna minuter innan Kent ska försvinna. De ger allt de har en sista gång. En sammanfattning av hela kvällen. En sammanfattning av hela livet? En sammanfattning av Kent. Kvällen avslutas med En sista sång, till vilken Kent får tacka av sina fans för att sedan somna in.
Jag minns när jag bodde i USA och hängde hos en vän från Mexiko. Hon spelade en av sina Spotify-listor och plötsligt spelades Kents Utan dina andetag. Hon hade ingen aning av vad de sjöng, men hon lyssnade på det ändå. Bandet från Eskilstuna har under sina år verkligen lyckat fånga en bred publik med sina diffusa och känslofyllda sånger. De har kanske spelat sin sista konsert, men de kommer aldrig dö helt. Även om Stockholm ligger öde och världen håller andan, så blir vi inte utan Kents andetag. De är då som nu. För alltid.
Bild: Felix Berger
Comentarios