Lösnummer pratar med studenten bakom Örebros största blogg

För fem år sedan vågade han knappt ta sig utanför lägenheten. Idag är Mikael Glännström fri från sin sociala fobi och planerar att bli forskare inom psykologi. Dessutom driver han Örebros största blogg med ambitionen att hjälpa andra som brottas med ångest. Att bloggen blev så stor till att börja med, det kan Mikael tacka slumpen och idol-Ola för.

Datorn behövs när man driver Örebros största blogg. Foto: Björn Olsson

När Ola var med i tv-programmet Idol för tre år sedan lade Mikael upp en ironisk låtsasintervju med honom på bloggen, något som resulterade i missförstånd och kommentarstorm.
– I det inlägget fick folk för sig att det var Idol-Ola som hade skrivit. De måste ha missuppfattat helt, det går inte att tolka så. Alla skrev ”åh Idol-Ola jag älskar dig” på kommentarer, säger Mikael och skrattar.
Sedan dess har han haft ett ganska stabilt antal läsare, ungefär 500 om dagen.
Mikael menar att framgången till stor del beror på att bloggen funnits länge och finns med på sökmotorer, så att läsare hittar dit när de googlar inom olika ämnen.

Mikael har skrivit om allt från kändisar till vardagsbetraktelser, men det är psykologin och ångestproblematiken som utgör bloggens viktigaste innehåll.
– Mycket av det som jag skrivit innan har handlat om hur man mår bra, eller hur man borde må bra. Fast då har det mer varit en utopisk tankegång, att så här önskar jag att det vore, så här vill jag att det ska vara, säger Mikael, som från början bloggade anonymt.
Senare har han gått ut med sitt namn och bild och börjat skriva mer personligt om sin väg tillbaka.

Foto: Björn Olsson

”Hur kunde det gå så här långt? Rädd för precis allting. Rädd för att gå på stan. Rädd för att jobba. Rädd för att gå till affären. Ja, till och med rädd för att träffa mina vänner som jag tycker om.”
Så skriver Mikael på bloggen om sina tankar en novembernatt 2004 då han bestämde sig för att söka hjälp hos psykakuten.
Då hade han lidit av panikångest och social fobi i över sex år. Problemen hade börjat efter gymnasiet och vuxit sig större och större.
– Det blir inte allt med en gång, man går inte från att gå i skolan och sporta till att bara låsa in sig i rummet. Man börjar skala av en viss del och sen skalar man av en del till. Varje sak man skalar av leder till att det blir mindre utrymme att faktiskt kunna åstadkomma förändring, berättar han.

Ungefär fyra månader efter att Mikael sökt hjälp började han må bättre. Men tröskeln till att söka hjälp är stor för en socialfobiker, för att kontakt med psykakuten är just en social situation.
– Det är jättetufft att konfrontera det man är rädd för, det vet ju vanliga människor också, när de ska ställa sig och göra en redovisning eller något. För en socialfobiker är det så hela tiden, i varje situation.
Därför vill Mikael att hans blogg ska utvecklas till en portal av ångestproblematik, där läsare kan dela med sig av sina erfarenheter och ta del av ett självhjälpsprogram.
Det händer att läsare mailar in sina egna berättelser till honom och frågar honom om råd. Då förklarar Mikael först att han inte är någon psykolog utan kan bara berätta om sina egna erfarenheter. Samtidigt menar han att det är bättre att de har någon att prata med än ingen alls, speciellt när många har svårt att söka hjälp i det verkliga livet.
– Men det är ju tungt att prata om såna saker, så man kan inte själv ha ångest. För i sådana fall blir det väldigt tungt att försöka hjälpa någon annan.
– Som det är nu är jag en social människa, jag är inte ens blyg, säger Mikael. Han menar att han inte är frisk, för att en del av beteendena sitter kvar och han har fortfarande saker att utveckla, men han är definitivt ångestfri.

Foto: Björn Olsson

Han skriver nu sin C-uppsats i psykologi och menar att hans sociala fobi har påverkat valet av utbildning.
Först började han intressera sig för filosofin, för att isoleringen ledde till existentiella funderingar som han ville söka svar på. När han blivit mer social har de filosofiska frågorna börjat kännas mer inom parentes och psykologin, som är mer praktisk till sin natur, har blivit huvudintresse.
Mikael menar att studierna har gett honom ökad förståelse om social fobi och vilka faktorer som påverkar den.
Ärftlighet, barndom och enskilda händelser kan alla spela in och det är framför allt inte individens eget fel, något han kunde känna när han själv led av social fobi.
– Framför allt får man insikt om de individuella skillnaderna som finns. Man blir lite mer ödmjuk till ångestproblematiken, säger Mikael.

Det är inom forskningen han ser sin framtida karriär, och om han får välja blir det om ångestproblematik och olika terapiformer.
– Så är det för ganska många inom psykologin har jag hört, det är många som har egna issues som de är nyfikna att veta mer om, säger han.

På bloggen möts läsaren av en ärlighet och öppenhet som är sällsynt till och med på bloggåldern. Mikael säger att han alltid varit öppen av sig, även då han hade social fobi. Då var Internet ett verktyg för att träffa folk, men han var inte helt fri från sin ångest där heller. Idag skriver han om det mesta, även om det finns gränser:
– Det finns ju definitivt saker jag inte skriver om. Känslor och sånt skriver jag inte så mycket om nu. Däremot har jag inga problem att lägga ut texter om känslor jag kände förut. Det är mer historia än en pågående process, menar Mikael.

Jag hoppas och tror att Mikael inte tar illa upp om jag kallar honom en drömmare. Det är den bilden jag får när jag läser bloggen, och det är bilden jag får när jag pratar med honom. En person med drömmar om en värld som byggs på öppenhet och solidaritet, där människor mår bra, kanske framför allt psykiskt.
Samtidigt är han en person som lyckats bryta sig utanför sina egna utopier och ta sig ut ur lägenheten och ner på jorden. En drömmare, om inte med fötterna på jorden så iallafall med ett stadigt grepp om tangentbordet.