Victor Nilsson: Livets lopp väntar inte på någon

30 september, 2016, 15:24 Krönika Lämna en kommentar

En dag fick du ett startnummer till livets lopp häftat på tröjan. Du öppnade dina ögon i ett universum, i en värld och i en kropp. Du fick inte välja någon av dessa. Du fick inte välja vart du började, vad för regler som skulle gälla eller vilka som skulle slumpas att stå vid din sida.

Det var ett lopp som du inte förstod men du ställde dig på startlinjen och började löpa i takt med alla andra när startskottet visslade genom luften. Du ramlade ibland men reste dig, borstade av dig och fortsatte löpa. Längs vägen hittade du personer med samma löpstil som dig själv. De tyckte du om. Ni började springa i klunga och hålla varandra om ryggen. Delade uppmuntrande ord och fortsatte att springa som ett lag. När någon var trött höll ni personen i handen och släpade med den så långt ni orkade. Men livets lopp väntar inte på någon. En och annan satte sig att vila på vägen och kom aldrig ikapp igen. En och annan blev lämnad bakom när den inte kunde hålla takten. Förhoppningsvis kom det en annan klunga som den kunde ansluta sig till.

Klungan blev med tiden tunnare och tunnare men ni höll ihop så gott ni kunde. Ibland anslöt sig nya personer till klungan. Ensamma löpare som tappat sin klunga välkomnades in bland era led. Ibland personer med annorlunda löpstil. Sakta men säkert insåg du att ni inte behövde ha samma löpstil. Att det fanns en takt i det aviga mönstret som uppenbarade sig av den saliga blandningen löpstilar. Att ni kompletterade varandra.

Du frågade dig ofta varför du löpte detta lopp? Skulle det leda någonstans? Ibland regnade det något förfärligt och en dimma av melankoli sänkte sig över dig. Du såg ingen poäng med detta hopplösa lopp som aldrig tycktes ta slut. Vägen var rak och oinspirerande. Landskapet runtomkring dig tycktes alltid se detsamma ut. Skorna skavde. Leder och muskler gjorde ont. Du var törstig. Du ville bara stanna och vila. Men livets lopp väntar inte på någon. Så du fortsatte löpa med stapplande steg.

Snart insåg du att regnet, dimman av melankoli, det oinspirerande landskapet och den raka tråkiga vägen bara var en kuliss i livets lopp. Det viktiga var personerna som löpte bredvid dig. De som kom med uppmuntrade ord, släpade dig när du var trött, höll dig om ryggen när du behövde det som mest.

Jag skiter högaktningsfullt i vart livets lopp leder, så länge jag får löpa med dig.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Victor Nilsson

Skribent

Jenniina Martikainen

Skribent

KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….


Krönika: Alicia Grevsten: ”Nästan en vän”

16 mars, 2018, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt…


Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första…



Instagram


Twitter