Victor Nilsson: Livets lopp väntar inte på någon

30 september, 2016, 15:24 Krönika Lämna en kommentar

En dag fick du ett startnummer till livets lopp häftat på tröjan. Du öppnade dina ögon i ett universum, i en värld och i en kropp. Du fick inte välja någon av dessa. Du fick inte välja vart du började, vad för regler som skulle gälla eller vilka som skulle slumpas att stå vid din sida.

Det var ett lopp som du inte förstod men du ställde dig på startlinjen och började löpa i takt med alla andra när startskottet visslade genom luften. Du ramlade ibland men reste dig, borstade av dig och fortsatte löpa. Längs vägen hittade du personer med samma löpstil som dig själv. De tyckte du om. Ni började springa i klunga och hålla varandra om ryggen. Delade uppmuntrande ord och fortsatte att springa som ett lag. När någon var trött höll ni personen i handen och släpade med den så långt ni orkade. Men livets lopp väntar inte på någon. En och annan satte sig att vila på vägen och kom aldrig ikapp igen. En och annan blev lämnad bakom när den inte kunde hålla takten. Förhoppningsvis kom det en annan klunga som den kunde ansluta sig till.

Klungan blev med tiden tunnare och tunnare men ni höll ihop så gott ni kunde. Ibland anslöt sig nya personer till klungan. Ensamma löpare som tappat sin klunga välkomnades in bland era led. Ibland personer med annorlunda löpstil. Sakta men säkert insåg du att ni inte behövde ha samma löpstil. Att det fanns en takt i det aviga mönstret som uppenbarade sig av den saliga blandningen löpstilar. Att ni kompletterade varandra.

Du frågade dig ofta varför du löpte detta lopp? Skulle det leda någonstans? Ibland regnade det något förfärligt och en dimma av melankoli sänkte sig över dig. Du såg ingen poäng med detta hopplösa lopp som aldrig tycktes ta slut. Vägen var rak och oinspirerande. Landskapet runtomkring dig tycktes alltid se detsamma ut. Skorna skavde. Leder och muskler gjorde ont. Du var törstig. Du ville bara stanna och vila. Men livets lopp väntar inte på någon. Så du fortsatte löpa med stapplande steg.

Snart insåg du att regnet, dimman av melankoli, det oinspirerande landskapet och den raka tråkiga vägen bara var en kuliss i livets lopp. Det viktiga var personerna som löpte bredvid dig. De som kom med uppmuntrade ord, släpade dig när du var trött, höll dig om ryggen när du behövde det som mest.

Jag skiter högaktningsfullt i vart livets lopp leder, så länge jag får löpa med dig.

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…