Victor Nilsson: Livets lopp väntar inte på någon

30 september, 2016, 15:24 Krönika Lämna en kommentar

En dag fick du ett startnummer till livets lopp häftat på tröjan. Du öppnade dina ögon i ett universum, i en värld och i en kropp. Du fick inte välja någon av dessa. Du fick inte välja vart du började, vad för regler som skulle gälla eller vilka som skulle slumpas att stå vid din sida.

Det var ett lopp som du inte förstod men du ställde dig på startlinjen och började löpa i takt med alla andra när startskottet visslade genom luften. Du ramlade ibland men reste dig, borstade av dig och fortsatte löpa. Längs vägen hittade du personer med samma löpstil som dig själv. De tyckte du om. Ni började springa i klunga och hålla varandra om ryggen. Delade uppmuntrande ord och fortsatte att springa som ett lag. När någon var trött höll ni personen i handen och släpade med den så långt ni orkade. Men livets lopp väntar inte på någon. En och annan satte sig att vila på vägen och kom aldrig ikapp igen. En och annan blev lämnad bakom när den inte kunde hålla takten. Förhoppningsvis kom det en annan klunga som den kunde ansluta sig till.

Klungan blev med tiden tunnare och tunnare men ni höll ihop så gott ni kunde. Ibland anslöt sig nya personer till klungan. Ensamma löpare som tappat sin klunga välkomnades in bland era led. Ibland personer med annorlunda löpstil. Sakta men säkert insåg du att ni inte behövde ha samma löpstil. Att det fanns en takt i det aviga mönstret som uppenbarade sig av den saliga blandningen löpstilar. Att ni kompletterade varandra.

Du frågade dig ofta varför du löpte detta lopp? Skulle det leda någonstans? Ibland regnade det något förfärligt och en dimma av melankoli sänkte sig över dig. Du såg ingen poäng med detta hopplösa lopp som aldrig tycktes ta slut. Vägen var rak och oinspirerande. Landskapet runtomkring dig tycktes alltid se detsamma ut. Skorna skavde. Leder och muskler gjorde ont. Du var törstig. Du ville bara stanna och vila. Men livets lopp väntar inte på någon. Så du fortsatte löpa med stapplande steg.

Snart insåg du att regnet, dimman av melankoli, det oinspirerande landskapet och den raka tråkiga vägen bara var en kuliss i livets lopp. Det viktiga var personerna som löpte bredvid dig. De som kom med uppmuntrade ord, släpade dig när du var trött, höll dig om ryggen när du behövde det som mest.

Jag skiter högaktningsfullt i vart livets lopp leder, så länge jag får löpa med dig.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Victor Nilsson

Skribent

Jenniina Martikainen

Skribent

Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…


Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…


Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…



Instagram


Twitter