Sara Svärd: Vi måste sudda bort den jävla skamfläcken

19 februari, 2016, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Sista gången jag skulle få se dig var en sommardag i augusti 2015. Du hämtade upp mig med bilen. Jag visste inte ens att du hade tagit körkort. Det bevisade hur olika liv vi hade jämfört med några år sen. Då drack vi vin i jordkällare och skrattade tills vi fick ont i magen. Jag var i Stockholm och jag liksom lämnade allting på ett sätt. Du var kvar i Karlstad och även du ville lämna, min fina. Jag har inte fattat än bara. Jag har inte fattat än att du ville försvinna. Men jag försöker varje dag.

Jag vill lägga fram ämnet psykisk ohälsa på bordet för er. Ett ämne som enligt min mening är tabu. Ett ämne i vårt samhälle som det pratas ytterst lite om, både inom det offentliga rummet men också vid middagsbordet hemma.

Skulle man kunna påstå idag att vi lever i ett samhälle, eller rentav ett land där man inte får må dåligt? Jag skulle vilja svara ja på den frågan. Men det är inte så svårt egentligen att lista ut varför. Vi matas dagligen av budskap där vi ska fånga dagen, vi ska vara starka, att med rätta inställningen så går allt och äter vi rätt samt gärna tränar emellanåt så kommer vi faktiskt må bättre. Ja. Visserligen ligger det väl en liten sanning i dessa budskap. Men vad händer i den fula verkligheten? Hur blir det med den personen som redan mår dåligt? Den som inte kan träna, den som inte vet hur det är att vara stark. Den som ändå verkar visa den rätta inställningen men egentligen mår skit. Det är en märklig människosyn, om man med uppfattningen kan tro att en person har bestämt sig för att må dåligt och lika lätt som våra hjärnspöken kom till oss, kan man lika snabbt bli av med dem. Du behöver bara bestämma dig. Jag vill tro att det finns en vis dominans som råder med just den här skeva synen att se på psykisk ohälsa och det är där Ett av problemen ligger.

Sista gången vi sågs, var det bara du och jag. Det var sällsynt på den tiden.

Vi bestämde oss för att du skulle hämta upp mig tidigare innan vi skulle till festen. Vi skulle ses för att ta igen lite ord och skratt som vi missat. Du tutade utanför, jag omfamnade dig, vi satte oss i bilen och vi blev 18 år igen. – Det glömmer jag aldrig.

Jag har aldrig drabbats av ångest egentligen men jag missbrukar det ordet. Jag kan säga att livet är meningslöst ibland och jag kan även prata skämtsamt om döden. Varför? Det är kanske lättsamt för mig att använda så stora, starka ord när jag inte lider av existentiell ångest eller dödstankar när det ligger så långt borta för Mig. Men hur kan man egentligen använda sådana ord när dessa ting samtidigt kan ligga så nära hos någon annan. Där någon annan kan vara någon nära dig. Närmare än vad man tror.

Generellt så finns det en lättsam syn på psykisk ohälsa som gör så att denna sjukdom inte slår oss omkull förrän vi fått en smak på det. Där man antingen lider av det, eller fått vara med om att en i sin närhet försvinner. Eller mer korrekt, väljer att ta sitt liv för livet har ingen mening. Att jag då använder mig av dessa uttryck får mig att kännas ganska liten. Liten och ovetande.

Så ska det verkligen behöva krävas mänskligt lidande eller att en vän dör, för att vi ska förstå. Det kan inte vara så. Det får inte vara så.

En gång besökte jag dig på sjukhuset, min fina. Jag kommer ihåg att jag sa till dig, att jag var rädd för att uttrycka mig fel. Vad är fel och vad är rätt egentligen. Vilka frågor passar in nu när vi sitter här i denna miljö av sjukhusfrossa som jag kallade det. Jag tror att du förstod mig ändå. Men vi pratade om annat också. Du pratade om Hannah och Amandas fredagspodd och du sa att jag skulle börja lyssna. Du frågade mig om Stockholm.
Jag grät inte när jag var hos dig. Ville jag att du inte skulle möta tårar av empati mer än vad du redan gjorde då, eller var jag bara tom kanske. Minns inte. Min mamma hämtade upp mig efteråt, jag återberättade om vårt möte och sen kom tårarna du aldrig fick se. Tänk om du ville se dem. Ville du att frågor skulle ställas? Ville du att jag skulle få veta om detaljerna? Min finaste, var det fel att säga sjukhusfrossa. Efter din begravning har jag tänkt på vårt möte på sjukhuset. Men jag vet att du uppskattade varje sekund. Ibland vet man bara.

Det börjar med oss. Det börjar även vid samtalen hemma när vi äter mat. Vi måste prata om psykisk ohälsa som vi kan prata om cancer idag. Jag såg ett citat häromdagen, som löd ”Jag längtar till dagen vi kan säga, minns du när man kunde dö av cancer?”

Det gör jag också. Så missförstå mig inte. Men varför ser man aldrig ett liknande citat om exempelvis depression? Cancer är en fruktansvärd sjukdom som vi föraktar och som vi är livrädda för att drabbas av. Vi vet också att den inte går att välja bort, oavsett hur mycket vi önskar att det vore så. Det är ingen som säger ”ryck upp dig”, ”du har inget att må dåligt för” till en cancersjuk. Det finns inte ens i vår tankevärld att man skulle göra så. Tyvärr är dessa ord inte särskilt främmande för en person med psykisk ohälsa. Det jag vill säga är bara att jag vill att man delar samma uppfattning när det kommer till psykisk ohälsa som man gör med andra fysiska sjukdomar. Lika mycket fokus och resurser ska vi lägga på dessa sjukdomar som man heller inte väljer att få.
Våra berättelser måste få ta plats och inte bara några gånger om året i ett tv-program som Efter tio där vi har Malou som sitter med en sändningstid när barnen är i skolan och föräldrarna är på jobbet.
Vi måste prata om grunden till detta fenomen, där vi löser svaren om varför, hur och vad vi måste göra. Vi måste sudda bort den där jävla skamfläcken som existerar och vi måste få dem som hellre håller sig i skuggan att komma fram. En cancerdrabbad person står inte ensam. Det börjar därför med oss.

Din begravning var på en fredag. Vår väns mamma sa lite tyst till mig ”Det är en fin dag”. Mitt svar blev ”Jag tänkte precis på samma sak”. Vår hemstad var heltäckt med vit snö och solen sken över domkyrkan. Varför iakttar man vädret helt plötsligt.

Efteråt samlades vi tjejer. Vi drack kaffe och åt kladdkaka. Där satt vi i en ring och skickade runt gamla bilder på dig. Vi skrattade mycket och pratade om tiden förr. Men jag kunde inte hjälpa att tänka att du snart skulle komma in genom dörren. Att du också pratade om gamla minnen och skrattar. Min vän. Du finns inte mer, men mitt sinne kommer nog alltid ha kvar dig där i ringen med oss. Och vi blir 18 år igen.

Hur gör man det bästa av det livet man har då?
Jag vet inte om jag har ett givet svar på det. Jag kan inte heller berätta vad som är livet eller hur man lever livet.
Men ibland är livet egentligen bara en biltur en sommardag med en vän.