Ulrika Winge: ”Lyckan och granen”

26 januari, 2018, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

Förra veckan åkte jag tillbaka till byn som jag växte upp i, Skeppsta. Jag hade några timmar över och hunden ville ut på en lång, bra promenad. Vi satte oss i bilen och körde mot Skeppstaskogen. Vägen satt i muskelminnet. Trots att jag bara satt i baksätet när jag bodde där som barn, satt svängarna kvar i min kropp. Bilen rullade själv iväg åt precis rätt håll.

Väl framme parkerade jag bilen vid den lilla vägkanten av oljegrus och jag och hunden gick in i skogen. Vi startade promenaden precis där jag och min syster brukade rida in i skogen som barn. Doften av fuktiga barr. Jag var lite rädd för att tappa bort mig, så jag lade ned en kartnål i mobilen vid bilens position, bara ifall att. Det visade sig att jag inte hade någonting att oroa mig för den här gången. Mitt dåliga lokalsinne finns inte här. Mina fötter kände till varje sten och stubbe, varje liten avlägsen stig. Jag gick och jag var lycklig, tillbaka där jag känner mig trygg. Hemma. Samtidigt kände jag en fysisk tyngd i mig där i skogen. Det kändes som att mitt hjärta och min maggrop hölls om av något hårt och tungt. Det är jobbigt att tänka på alla minnen som finns här. Där, under den stora granen, stannade jag och min syster med våra ponnyer när det plötsligt kom en regnskur.

Granen var så stor att den utgjorde ett perfekt tak till oss och våra två hästar, och den var så tät att den höll oss torra medan vi väntade ut regnet. Nu är den stora granen kal. Trädet är dött. Granen står kvar på samma ställe, men den lever inte lägre. Den är levande endast i mina minnen och den påminner mig om att saker i livet är förgängliga.

Jag är lycklig för att jag har de här fina minnena, men det är tungt att vara tillbaka för att lyckan är så allvarlig. Det fanns så mycket i den där granen; gemenskap, äventyr, två systrar på upptäcksfärd i skogen med sina ponnyer. Hela min barndom kan reduceras till den granen, och minnena av den innehåller så mycket mer än ett träd och några grenar.

En liknande känsla av tung lycka infinner sig också när jag ser på någon som jag älskar. De behöver inte göra eller säga något speciellt, ofta är det i stunder där de är helt omedvetna om att jag känner så starka saker. Min sambo när han har pannan i djupa veck och bekymrat försöker komma på ett sätt att laga min cykel och verktygen ligger utspridda över hallgolvet. Pluggkompisarna Elin och Ida när de är fnissiga av trötthet efter nästan ett dygns intensivt pluggande. Min vän Emma när hon svär över att hon inte får till den perfekta detaljen i sin bloggheader. Emelie när hon med glöd i blicken berättar om ett perfekt svampställe hon hittat. Farfar som säger ”kom ska du få se” för att sedan förklara något om skrivaren. Farmor när hon inte förstår vad en app är. Mormor när hon sms:ar och tipsar om olika reor hon sett i tidningen. Morfars kramar. Vid sådana tillfällen kan jag nästan brista av lycka. Människorna i min närhet är så fina och de vet inte ens om det.

Lyckan är inte lätt, den är tung för att den är allvarlig och innehåller så många lager. Jag lägger de här ögonblicken i mitt inre fotoalbum, för jag vet att de är förgängliga, och jag vill ändå kunna återvända till dem. Jag vill inte att de ska tunnas ut och försvinna, såsom granen förlorat sitt täta barrverk.

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…