#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män som lider i tystnad. Jag skriver för de 781 männen som år 2016 tog sitt liv och för alla dem innan. Jag skriver i hopp om att det äntligen kan få ett slut.

När jag gick i nian fick tjejerna i klassen träffa kuratorn och ha en “tjejgrupp”. Vi killar fick gå ut och spela fotboll. När tjejerna pratade känslor, sex och relationer sparkade vi killar fotbollar i röven på varandra.

Att psykisk ohälsa har ökat i samhället är det ingen tvekan om, särskilt bland unga. I vanliga undersökningar och enkäter framgår det att vi killar och män mår psykiskt dåligt i mindre utsträckning än vad tjejer och kvinnor gör. Den statliga utredningen “Män och jämställdhet” menar dock att utåtagerande beteenden som våldsamhet, kriminalitet och missbruk borde ses som symtom på depression eller ångest. För tänk efter, om du blir indoktrinerad från födsel att inte visa känslor och att klara dig själv kommer allt tryck att behöva få utlopp och tillslut brister det. Det är ingen slump att vi killar är underrepresenterade i besök hos psykologer och kuratorer samtidigt som vi står för 70 % av självmordsstatistiken.

Var finns då all hjälp, kan man undra? Efter en snabb internetsökning hittar jag några få länkar till kill- och mansjourer, varav vissa till försvunna webbdomäner. De flesta sökresultaten är dock nyheter om att en ny mansjour öppnar eller att den sista killjouren stänger. Söker man istället på tjej- och kvinnojourer får man betydligt mer platser att vända sig till. Artiklar dyker även upp om att regeringen vill satsa mer pengar på dessa tjej- och kvinnojourer, men var finns stödet för kill- och mansjourerna? Missförstå mig inte och tro att jag motsätter mig att tjejer och kvinnor ska få hjälp. Tvärt om. Jag önskar att alla som mår dåligt kunde få den hjälp de behöver, men just nu är det inte så.

I vintras mådde jag väldigt dåligt och blev i princip tvingad att söka hjälp. Efter att en vänlig kurator frågat mig om hur jag mådde säger han, med skam i rösten, att jag inte kommer kunna få en tid förrän om sex månader. SEX MÅNADER. Han skrev upp mig på väntelistan och rekommenderade att jag kunde vända mig till vårdcentralen i hopp om att väntetiden var kortare där. Jag hoppades att han skulle säga: “Vi har en killgrupp för unga som du kan gå och prata med på onsdagar”, eller: ”Det finns en mansjour på denna adress som kanske kan vara till hjälp”, men tyvärr inget. Kanske kände han inte till dem, kanske finns de inte. Kanske är det på grund av bristande engagemang eller bristande resurser. Jag vet inte vilket, men återigen var det bara att stänga av känslorna och klara sig själv.

Jag lever ändå på hoppet. Hoppet att det en dag blir bättre för mig och alla de andra som lider i tystnad. Men för att det ska ske måste du vara sårbar och du måste våga prata. Men du är inte ensam, för tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Tillsammans kan tystnaden äntligen få ett slut.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ulrika Winge

Fotograf

KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…


Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…



Instagram


Twitter