#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta ett stort tack till de som delat med sig, och till alla som är del av kampen mot psykisk ohälsa!

”Är jag nu den som behöver hjälp?”

Simon heter jag och tog examen 2016 från uni. 2015 var året då min psykiska ohälsa var begynnande, alltså under min studietid.

Trots att jag jobbar som sjuksköterska så hör jag hur det pratas om psykisk ohälsa av kollegor och andra folk i min omgivning, tyvärr många gånger i en negativ ton. Jag har växt upp i en miljö där jag har varit tvungen att vara den starka personen för anhöriga i min omgivning. När jag plötsligt 2015 drabbades av vad som till en början var ångest/oro som sedan utvecklats till depression så sattes hela min identitet i kris. ”Är jag nu den som behöver hjälp?”, var det som slog mig. Idag har jag fortsatt problematik med depression, oro och ångest. Jag har försökt söka mig till psykiatrin flera gånger där jag blivit avvisad flera gånger. I skrivande stund sitter jag hemma med en begynnande andra sjukskrivning på gång relaterat till min psykiska ohälsa och hoppas på att få hjälp.

Jag är av stark tro att om jag hade fått relevant hjälp från dag ett så hade jag inte behövt vara där jag är idag. Jag ska bli bättre och jag kämpar dagligen för det, men ibland är mörkret väldigt tungt att kämpa mot, men jag ska gå segrande ur denna striden.

– Simon Andersson

 ”Oälskad och värdelös”

Min mamma försökte ta livet av sig på min födelsedag. Hon bestämde sig för att inte vilja leva längre. På just min födelsedag. Hon lyckades däremot inte. Trots att jag inte var ett litet barn när detta hände, tog det väldigt hårt på mig.

Min kropp fylldes av känslor som värdelöshet, ilska och en oälskbarhet som tog över min självkänsla och min självbild. Om inte min mamma älskade mig – om hon hellre väljer att ta sitt liv än att vara med mig – vem kan då någonsin älska mig för den jag är? Det tog mig flera år att ens berätta för någon vad som hänt. Den instängda ensamheten och utsattheten åt upp min kropp inifrån, men trots det gick jag inte iväg och pratade med någon.

En dag rann bägaren över och jag ställde ned foten. Det var nu eller aldrig – jag kunde inte leva med den känslan som dag för dag som kvävde min kropp. Från den dag jag gick iväg och talade med en kurator känns min kropp mycket lättare, mitt sinne friare och min själ lyckligare. Ingen kommer dock läka de sår jag fick i mitt hjärta, men någon såg till att plåstra om det rejält och fick det att fungera igen.

Tack till er som arbetar med samtalsstöd, ni gör liv lättare. Och till dig som funderar på om du verkligen behöver gå iväg och prata med någon – Gör det! Även fast du inte får någon ny information så är det otroligt skönt att höra att det inte är något fel på just dig. Du är värd precis lika mycket som alla andra, oavsett vad. Du har rätt att känna precis som du gör, för ingen kan ändra på vad du har varit med om. Viktigt är dock att komma ihåg att du är aldrig ensam och det är sällan ditt fel – och det finns alltid någon där ute som älskar dig för just den du är.

– Anonym

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…