Simon heter jag och tog examen 2016 från uni. 2015 var året då min psykiska ohälsa var begynnande, alltså under min studietid.

Trots att jag jobbar som sjuksköterska så hör jag hur det pratas om psykisk ohälsa av kollegor och andra folk i min omgivning, tyvärr många gånger i en negativ ton. Jag har växt upp i en miljö där jag har varit tvungen att vara den starka personen för anhöriga i min omgivning. När jag plötsligt 2015 drabbades av vad som till en början var ångest/oro som sedan utvecklats till depression så sattes hela min identitet i kris. ”Är jag nu den som behöver hjälp?”, var det som slog mig. Idag har jag fortsatt problematik med depression, oro och ångest. Jag har försökt söka mig till psykiatrin flera gånger där jag blivit avvisad flera gånger. I skrivande stund sitter jag hemma med en begynnande andra sjukskrivning på gång relaterat till min psykiska ohälsa och hoppas på att få hjälp.

Jag är av stark tro att om jag hade fått relevant hjälp från dag ett så hade jag inte behövt vara där jag är idag. Jag ska bli bättre och jag kämpar dagligen för det, men ibland är mörkret väldigt tungt att kämpa mot, men jag ska gå segrande ur denna striden.

 ”Oälskad och värdelös”

Min mamma försökte ta livet av sig på min födelsedag. Hon bestämde sig för att inte vilja leva längre. På just min födelsedag. Hon lyckades däremot inte. Trots att jag inte var ett litet barn när detta hände, tog det väldigt hårt på mig.

Min kropp fylldes av känslor som värdelöshet, ilska och en oälskbarhet som tog över min självkänsla och min självbild. Om inte min mamma älskade mig – om hon hellre väljer att ta sitt liv än att vara med mig – vem kan då någonsin älska mig för den jag är? Det tog mig flera år att ens berätta för någon vad som hänt. Den instängda ensamheten och utsattheten åt upp min kropp inifrån, men trots det gick jag inte iväg och pratade med någon.

En dag rann bägaren över och jag ställde ned foten. Det var nu eller aldrig – jag kunde inte leva med den känslan som dag för dag som kvävde min kropp. Från den dag jag gick iväg och talade med en kurator känns min kropp mycket lättare, mitt sinne friare och min själ lyckligare. Ingen kommer dock läka de sår jag fick i mitt hjärta, men någon såg till att plåstra om det rejält och fick det att fungera igen.

Tack till er som arbetar med samtalsstöd, ni gör liv lättare. Och till dig som funderar på om du verkligen behöver gå iväg och prata med någon – Gör det! Även fast du inte får någon ny information så är det otroligt skönt att höra att det inte är något fel på just dig. Du är värd precis lika mycket som alla andra, oavsett vad. Du har rätt att känna precis som du gör, för ingen kan ändra på vad du har varit med om. Viktigt är dock att komma ihåg att du är aldrig ensam och det är sällan ditt fel – och det finns alltid någon där ute som älskar dig för just den du är.

– Anonym