#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man stöter på har någon gång varit, eller kommer någon gång att vara deprimerade. Ändå är det ett ämne man gärna undviker att prata om. Vi visar inte de svåra delarna av våra liv. Vi redigerar, suddar ut, justerar och stoppar undan allt negativt och belyser främst de bra aspekterna med vår vardag.

Jag var deprimerad under en period av 8 år, men jag ville aldrig erkänna det för mig själv eller för andra. Jag ville inte ses som svag och få andra att tro att jag inte klarade av att ta hand om mig själv. För det var exakt vad jag försökte göra, ta hand om mig själv. Jag vägrade skaffa hjälp, jag vägrade prata om det, jag vägrade ta tag i det. Jag hade bestämt mig att jag skulle klara av det här själv, och om jag inte gjorde det var jag svag. Men det var inte lätt. Offerkoftan höll mig varm och den var trygg. Efter ett tag blev det min vardag att må dåligt, det var det enda jag visste hur man gjorde. Det var tryggt att sitta där hemma och gråta. Det var lättare så, lättare än att ändra.

Det är mycket jag förstår nu när jag tittar tillbaka på hur jag var. Jag minns att jag var rädd, rädd för att andra inte skulle tycka att jag hade rätt att vara ledsen, för det fanns ju så många som hade det värre än jag. Det jag inte förstod var att alla har rätt att vara ledsna och det finns inga kriterier över vad man får och inte får vara ledsen över. För det är min verklighet, det är min vardag, det är mina känslor. Ingen annan kan bestämma över dem.

Min depression förstörde inte bara mitt självförtroende och min vardag, den förstörde mitt sociala liv, min relation till min familj, och min syn på livet. Studierna blev påverkade, relationer till pojkvänner och vänner blev ansträngda och min relation till mig själv var självdestruktiv och ohälsosam. Många försökte få mig att skaffa hjälp och ibland försökte jag, men det rann alltid ut i sanden, var jobbigare än vad jag trodde eller fungerade helt enkelt inte. Det kändes inte som om någon någonsin skulle förstå mig.

Jag har aldrig riktigt haft tur med psykiatrin. När jag äntligen bestämde mig för att skaffa hjälp på riktigt, när jag insåg att jag inte behövde göra allting själv, så spenderade jag 6 månader med att bli skickad fram och tillbaka mellan olika typer av läkare och psykologer, som istället för att ge mig konkret hjälp hänvisade mig till någon annan. Det som tillslut hjälpte, det som ändrade hela mig, var att flytta till en annan stad och bli dumpad av min pojkvän. För plötsligt var jag där, själv (på riktigt den här gången), och jag hade två val: bryt ihop eller kör. Jag valde att köra. Jag tog av mig offerkoftan, jag tog tag i relationer, jag tog tag i min vardag. Jag bestämde mig att jag aldrig mer skulle tycka synd om mig själv.

Jag började använda mig av en av de få sakerna jag tog med mig från mina besök hos psykologer – problemlösning. Jag började med att identifiera vad problemet var. Vad var det som fick mig att må så dåligt? Det behövde inte vara en sak, det kunde vara en kombination av flera saker som tillsammans fick bägaren att rinna över. Sedan började jag leta efter lösningar. Alla lösningar som fanns, bra och dåliga. Vilken var den bästa lösningen? Vad är det som kan komma att hindra mig från att genomföra den lösningen och hur kan det i sin tur lösas? Efter att jag urskilt dessa var det bara att köra igång. Fungerade det inte backade jag några steg och letade efter ett nytt tillvägagångssätt. Och så höll jag på; tre steg fram, två steg bak. Men jag kom alltid framåt.

Jag tog tag i taktpinnen och jag tog kontroll över mitt liv. Jag slutade vänta på att det jobbiga skulle lätta och började istället, av egen kraft, lyfta bort det från mina axlar. Jag slutade vänta på att motivationen magiskt skulle dyka upp och skapade min egen motivation genom att börja göra. Jag började med små saker; bädda sängen, diska direkt efter maten, läsa ett kapitel i kursboken. Varje liten sak gjorde mig stolt.

Successivt ökade dessa små handlingar i storlek. Ett träningspass, städade rummet, gick ut med vänner trots att jag egentligen inte hade lust. Men det viktigaste av allt var att jag ibland gav mig själv en dag. Bara en dag, där jag kunde göra ingenting. Jag kunde vara ledsen, jag kunde skita i att kläderna skapade högar på golvet och spenderade hela dagen under täcket. En dag, sen är det bara att ta sig upp igen. Denna dag är viktig, för ingen kan vara på topp hela tiden.

Jag var trött på att må dåligt. Jag var trött på att vänta på att något skulle bli annorlunda. Jag var trött på att vara offer. Jag bestämde mig för att jag skulle förändras, för min skull, för att livet är så mycket mer. Det finns så mycket mer där ute och jag var inte nöjd med det jag var. Det var inte lätt men allting börjar hos en själv. När jag väl bestämt mig kan jag göra vad jag vill. Jag är inte bara min sämsta sida. Förut var jag en ledsen tjej som ibland var glad, men nu är jag en glad tjej som ibland är ledsen.