Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade punktering och var i en ful grön färg, är väldigt tung och har inga växlar. Jag och min mamma började genast att skruva isär hela cykeln för att smörja och tvätta den. Punkteringen lagades och den gröna färgen målades över. Den förvandlades till en jättefin svart cykel med röda prickar på.

När jag var på väg upp till Örebro, för att flytta hit, sa min pappa att jag var tvungen att köpa nya skor. De som jag hade då, ett par gympaskor i mörkblått och orange, var trasiga i hälen. Jag letade fram ett par skor jag ville ha, vi åkte till XXL och jag köpte skorna. Både jag och pappa var nöjda; pappa för att jag hade nya skor och jag för att jag hade köpt ett par gympaskor i min favoritfärg. Vad som gör den historien ännu roligare är att jag betalade skorna trots att min pappa sa att jag var tvungen att köpa dem.

Och nu undrar ni säkert vad det är för skräp till krönika som ni läser. En krönika om en prickig cykel och ett par ljusblå gympaskor?

Självklart handlar det inte om just cykeln och skorna, utan om alla äventyr som jag varit med om med både med cykeln och skorna. Alla gånger som jag cyklat till Kåren med den prickiga cykeln och sedan, mindre lyckat, försökt att cykla hem. Eller den gången när jag råkade cykla in i en vägg på väg hem efter en kväll på klubb Skattkistan. Kedjan hoppade men allt annat klarade sig så att jag kunde fortsätta cykla till Max med mina vänner för att äta när Kåren stängt. Min kära cykel som har klarat av att skjutsa hem andra fulla studenter på pakethållaren men också klarat av att få hem all mat efter alla storhandlingar på Ica Maxi universitetet, speciellt under onsdagar när de har studentrabatt. Det handlar om hur rädd jag är för cykelstölder så jag försäkrar min cykel med dubbla lås och ställer den aldrig på tågstationen.

Det handlar om hur jag gått genom universitets alla korridorer och byggnader med mina blå gympaskor. Om allting som skorna har trampat igenom, både tentor och klibbiga drinkar som spillts ut på Kårens stora dansgolv. Hur skorna har gjort att jag kunnat dansa mig svettig på samma stora dansgolv utan att få särskilt ont i fötterna eller att jag kunnat springa fort genom Långhuset när jag varit sen till en tenta eller på lyset efter Timebeer. Alla gånger som mina blå skor kunde trampa upp för backen med min tunga prickiga cykel, hela vägen upp till Grankotten där min hjärtevän bodde en gång. Föreläsningarna som var så tråkiga att jag satt och beundrade mina gympaskor istället för att lyssna på läraren som pratade om Bowmans kapsel, Henles slynga och glomerulus. Jag blev aldrig godkänd på den tentan och så här i efterhand känns det inte så konstigt.

Det handlar om nervositet, äventyr, längtan, Örebros enda backe och kärlek. Om alkohol, fyllekäk, svett, ångest, skratt, extrapriser och studentrabatt. Det handlar om hur mycket en prickig cykel och ett par blå gympaskor kan betyda och hur mycket man kan uppleva med två olika föremål. Hur dessa två föremål fick uppleva ett helt studentliv och hur mycket minnen de bär på. Det handlar om att skapa minnen för livet. Så visst, det kanske inte handlar om en prickig cykel och ett par blå gympaskor egentligen. Eller så är det exakt vad det handlar om.

Skribent och fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….


Krönika: Alicia Grevsten: ”Nästan en vän”

16 mars, 2018, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt…


Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första…



Instagram


Twitter