Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade punktering och var i en ful grön färg, är väldigt tung och har inga växlar. Jag och min mamma började genast att skruva isär hela cykeln för att smörja och tvätta den. Punkteringen lagades och den gröna färgen målades över. Den förvandlades till en jättefin svart cykel med röda prickar på.

När jag var på väg upp till Örebro, för att flytta hit, sa min pappa att jag var tvungen att köpa nya skor. De som jag hade då, ett par gympaskor i mörkblått och orange, var trasiga i hälen. Jag letade fram ett par skor jag ville ha, vi åkte till XXL och jag köpte skorna. Både jag och pappa var nöjda; pappa för att jag hade nya skor och jag för att jag hade köpt ett par gympaskor i min favoritfärg. Vad som gör den historien ännu roligare är att jag betalade skorna trots att min pappa sa att jag var tvungen att köpa dem.

Och nu undrar ni säkert vad det är för skräp till krönika som ni läser. En krönika om en prickig cykel och ett par ljusblå gympaskor?

Självklart handlar det inte om just cykeln och skorna, utan om alla äventyr som jag varit med om med både med cykeln och skorna. Alla gånger som jag cyklat till Kåren med den prickiga cykeln och sedan, mindre lyckat, försökt att cykla hem. Eller den gången när jag råkade cykla in i en vägg på väg hem efter en kväll på klubb Skattkistan. Kedjan hoppade men allt annat klarade sig så att jag kunde fortsätta cykla till Max med mina vänner för att äta när Kåren stängt. Min kära cykel som har klarat av att skjutsa hem andra fulla studenter på pakethållaren men också klarat av att få hem all mat efter alla storhandlingar på Ica Maxi universitetet, speciellt under onsdagar när de har studentrabatt. Det handlar om hur rädd jag är för cykelstölder så jag försäkrar min cykel med dubbla lås och ställer den aldrig på tågstationen.

Det handlar om hur jag gått genom universitets alla korridorer och byggnader med mina blå gympaskor. Om allting som skorna har trampat igenom, både tentor och klibbiga drinkar som spillts ut på Kårens stora dansgolv. Hur skorna har gjort att jag kunnat dansa mig svettig på samma stora dansgolv utan att få särskilt ont i fötterna eller att jag kunnat springa fort genom Långhuset när jag varit sen till en tenta eller på lyset efter Timebeer. Alla gånger som mina blå skor kunde trampa upp för backen med min tunga prickiga cykel, hela vägen upp till Grankotten där min hjärtevän bodde en gång. Föreläsningarna som var så tråkiga att jag satt och beundrade mina gympaskor istället för att lyssna på läraren som pratade om Bowmans kapsel, Henles slynga och glomerulus. Jag blev aldrig godkänd på den tentan och så här i efterhand känns det inte så konstigt.

Det handlar om nervositet, äventyr, längtan, Örebros enda backe och kärlek. Om alkohol, fyllekäk, svett, ångest, skratt, extrapriser och studentrabatt. Det handlar om hur mycket en prickig cykel och ett par blå gympaskor kan betyda och hur mycket man kan uppleva med två olika föremål. Hur dessa två föremål fick uppleva ett helt studentliv och hur mycket minnen de bär på. Det handlar om att skapa minnen för livet. Så visst, det kanske inte handlar om en prickig cykel och ett par blå gympaskor egentligen. Eller så är det exakt vad det handlar om.

Skribent och fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “För varje tenta finns en omtenta”

16 januari, 2020, 12:13 Krönika Lämna en kommentar

Om en vecka är det tenta. Såklart borde jag börja plugga men en vecka är lång tid. Jag hinner åka…