Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad och jag skulle börja ett nytt liv fullt av möjligheter. Medan jag och min pappa satt i bilen upp från min hemort gav jag ett löfte till mig själv. Jag skulle inte bry mig om killar utan fokusera helt och hållet på mig själv nu i början. I ungefär två veckor skulle jag bo i ett rum hos två pensionärer innan jag i början av februari skulle få tillgång till min lägenhet. När jag satt i rummet samma kväll tog min nyfikenhet över och jag var tvungen att undersöka utbudet av killar i Örebro. Jag gick in på Tinder. Så bra gick det med det löftet.

Trots att jag gett upp hoppet om att hitta ett förhållande så fikade jag med en kille från Tinder (som jag aldrig hörde något från igen), hånglade med tre stycken killar under min första fest och hade nummer i mobilen som jag visste att jag aldrig skulle ringa. Introduktionen började gå mot sitt slut, det var den första februari och jag hade äntligen fått nycklarna till min egen lägenhet. Samma vecka hade vi vår sista fest innan finsittningen. Temat var nyår och jag hade en stjärna på kinden som trillade av på Kåren under kvällen. Innan tolvslaget började jag prata med en kille efter att jag visat min Kent-tatuering för hans kompis. Han hade på sig en grå mössa, hade ett gulligt leende med världens sötaste tänder och vi lade till varandra på Facebook.

Jag trodde att jag inte skulle höra något mer från honom men det blev mer än en vänförfrågan på Facebook. Vi höll kontakten och efter några dagar sågs vi hemma hos mig. Jag var så nervös och visste inte om vi skulle hälsa genom att kramas eller ta i hand. Jag sträckte fram min hand men fick en kram tillbaka när han gick in genom dörren till min lägenhet som jag nyss hade flyttat in i. Han lagade mat hos mig och det är svårt att inte bli förälskad i en söt kille med gröna ögon och fräknar som lagar jättegod mat. Jag var rädd, dels för att det här var något jag aldrig tidigare upplevt och dels för att jag har så svårt att bli kär. Jag var rädd att han skulle bli kär i mig och att jag inte skulle bli kär tillbaka men vi båda två förstod nog varandras rädslor. Vi tog det i vår takt och sa inte att vi var ett par. Vi båda var rädda för orden pojkvän och flickvän men visste nog hela tiden att det skulle bli vi två. När han några månader senare kysste mig hej då på trappan utanför hans lägenhet på Grankotten så hände något i hela min kropp. Jag sa det inte till honom just då men jag visste att i det ögonblicket föll alla bitar på plats. Jag visste att jag hade blivit kär för andra gången i mitt liv, något som jag trodde att jag inte kunde bli igen.

För ungefär en månad sedan satt jag på Pinchos med en kille och skålade med varsitt glas vin. Jag såg in i hans gröna ögon, såg fräknarna över hans ansikte och blev övertygad än en gång om hur rätt vi lyckades bli. Det som i början bara var en vänförfrågan på Facebook, något som jag inte trodde skulle bli mer, har blivit till ”jag älskar dig” i gemensamma lakan, en flytt till samma lägenhetshus och en katt som heter Evelyne och är vår. Vi blev ett pussel bestående av två bitar som passar ihop perfekt och på Kents konsert i Karlstad under deras avslutningsturné lät jag honom till och med hålla om mig. Jag kramade tillbaka trots att all fokus låg på mina fyra gudar som stod på scenen framför mig och jag såg på honom när Jocke Berg sjöng ”De skulle vilja vara som oss” i Kärleken väntar.

Ibland är det som att jag måste nypa mig själv i armen, kunde jag verkligen hitta någon som passar mig så bra när jag trodde att jag inte skulle hitta någon alls? Kunde jag verkligen hitta någon som jag saknar hela tiden, som förstår mitt behov av ensamhet och som dessutom har samma behov och är lika kreativ som jag? Kunde jag verkligen ha turen att hitta någon som det känns som att jag har känt i hela mitt liv trots att vi bara har känt varandra i lite mer än ett år? Det är inte fel att hångla med tre killar under samma kväll när man är singel och nystudent. Hittar man däremot någon som får hjärtat att slå flera extraslag bara genom en blick så ta chansen trots att rädslan hotar med stormsteg. Det kan bli något vackert, till exempel en katt och en hjärtevän bara en trappa ner.

Skribent och fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…


Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…


Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…



Instagram


Twitter