Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att ha ett sammanbrott innebär då ungefär en mini-variant av att gå in i väggen. Att man släpper ut allt som man har inom sig, gråter, kanske kastar något i ilska eller frustation, sedan lägga sig och vila ikapp. Gärna med en hund och några katter i sängen.
Anledningarna till sammanbrotten kan variera i hög grad, men i slutändan handlar det om att man har varit stark för länge. Kanske har man haft en stressig period, gått igenom många förändringar senaste tiden… ibland kan det ju också kännas som att det kommer helt opåkallat från ingenstans. Säkert har det alltid någon slags botten även om det kan vara svårt att hitta källan. Kanske är det något flera år gammalt som bubblar upp?
Det råder i alla fall konsensus i min umgängeskrets att det är hälsosamt, det vidhåller jag nu också. Alternativet är väl att samla på sig allt och så småningom gå in i väggen på riktigt, det är ju så tidskrävande och omständigt. Antagligen otroligt obehagligt. Det önskar inte någon. Antar att det finns folk som aldrig släpper ut sina känslor alls på det sättet, det kan jag inte riktigt sätta mig in i och känner inte att jag har rätt att uttala mig särskilt mycket i ämnet…
När det gäller mina sammanbrott sker de väl med lite olika tidsintervaller, beror väl på vad som händer i livet. I regel skulle jag säga att det händer var tredje månad ungefär och pågår i 30 min till max 8 timmar. Jag känner mig själv ganska väl på det sättet och närmar mig ämnet på ett väldigt teoretiskt plan. Jag har fungerat på det här sättet så länge jag kan minnas egentligen, även om jag nu förstår mer av vad som händer med mig än när jag var barn. Ibland känner jag att får, vad det kan kännas som kommer från ingenstans, lite mini-hjärtklappning och att jag bara andas halvdant. Liksom drar luften halva vägen ned i lungorna. Då vet jag att det är på väg. Ibland glömmer jag bort vad det handlar om och kan förlora mig smått i den känslan och undra vad det är som händer, oftast kommer jag på; justfan, det var ett tag sedan jag bröt ihop nu. Oftast kan jag dock ha framförhållning, vilket är bra för att vardagen inte ska ta skada. Kan känna att det inom överskådlig framtid kommer att spricka. Då måste jag hitta en lucka i vardagen. Då är det dags. Maskineriet behöver rebootas, hårddisken är full och måste rensas, sedan måste jag starta om. Det är väl inget konstigt med det?
Men själva planeringen tycker jag är lite märklig. Rationaliteten är också lite konstig. Varför ska jag alltid vara så praktisk? Jag planerar in ett sammanbrott då jag vet att jag har tid med det. Känner jag för att kasta saker i frustration väljer jag en kudde som jag inte är rädd om och ser mig om för att undersöka i vilken vägg jag kan drämma den i utan att göra skada på någon inredningsdetalj i hemmet. Bra. Eller? Ibland kan jag ogilla att jag är så rationell. Tror att det är svårt att vara arg på mig av samma anledning, för att jag alltid har svar på tal och kan försvara saker jag har sagt, eller lägger mig direkt platt när jag inser att jag gjort fel eller sagt något dumt till någon. Kan knappt minnas att jag på riktigt bråkat med någon någonsin. Höja rösten och sånt. Även de få gånger det hänt är även det genomtänkt och planerat. Jag borde markera att jag verkligen tycker detta är viktigt, jag tar och smäller i dörren här så man förstår att jag är arg. Det är som om jag har studerat mänskligt beteende i teorin och faktacheckar inombords om det är legitimt att bli förbannad eller inte. Efter att ha funderat tar jag ett aktivt beslut om hur jag ska känna.
Jag tror att det är bra att tänka igenom vad det är man känner och vad det kommer ifrån. Ibland kan jag dock undra om det där är normalt att göra det i såpass stor utsträckning. Tänka först och känna sen. Framförallt om det är hälsosamt? Antar att huvudsaken är att man mår bra och det gör jag ju. Det kräver närmare analys.
Under temaveckan #sjuktvanligt publicerar Lösnummer innehåll relaterat till psykisk ohälsa för att bryta tabun. Skicka in dina egna upplevelser, tankar eller känslor till hej@losnummer.se!
Comments