När det lider mot jul kan det kännas obligatoriskt att i alla fall ha besökt minst en julkonsert. En fantastisk kandidat till Örebro kulturlivs bästa julkonsert är Kalastider som anordnas för 24:a året i rad av Örebro studentsångare. Är man ute på jakt efter körsång av hög klass så finns det ingen anledning att leta vidare. Kalastider bjuder på en fantastisk kompott av ståndaktiga basröster, schlagerdrottningar och underbar julstämning. Under ledning av Fredrik Berglund.
Konserten inleds med att kören mystiskt går ner för trapporna i aula Nova till Hedwig’s theme iklädda jackor och halsdukar hållandes i lyktor och paraplyer. Ett mystiskt intro och smakfullt låtval som försatte åskådaren i julkänsla anknuten till Harry Potter. Senare sjöng kören en tolkning Snö av Laleh. Ett drömmigt framträdande väl framfört av kören där jag garanterat inte var den enda i publiken som fick vattniga ögon. Kören framförde även på kalastiderklassikern Soul Cake med väl framfört solo av Unni som var svår att sitta stilla till. Fredrik serverade publiken ett redigt julbord av diverse låtar med något som kunde tillfredsställa alla åskådares öronsmaklökar.
En av kvällens höjdpunkter var Viva la Vida av Coldplay, där publiken i år igen, så gott de kunde, klappade med i takt under refrängen. Avicii's Hey Brother tolkades i 6/8-takt istället för originalets 4/4, vilket gav låten ett spännande, nästan folkaktigt uttryck.Ytterligare ett magiskt ögonblick kom i form av Stad i ljus. Publiken reste sig, höjde sina mobilficklampor och skapade en bokstavlig “stad i ljus”. Framträdandet av denna låten stod ut extra mycket i kontrasten till att höra den sjungen av de 100 sista berusade gästerna på fredagsklubben klockan 02:00. Den lekfulla energin fortsatte i form av ett medly av Benjamin Ingrossos Honey Boy och Justin Timberlakes Can’t Stop the Feeling när kören iklädda tomtedräkter dansade loss i en fartfylld koreografi.
För den som längtade efter klassiska jullåtar fanns det också gott om godisbitar: Nu tändas tusen juleljus, Jul, jul, strålande jul, Here Comes Santa Claus, Rudolf med röda mulen – med sin alltid lika charmiga koreografi – och en vacker tolkning av White Christmas. Konserten avslutades med en mäktig allsång till O helga natt, ackompanjerad av kontrabas och dragspel. Trots Fredriks uppmaning att publiken skulle sjunga med valde jag att vara tyst större delen av låten för att inte låta kråksång förstöra körens vackra stämmor. Ett smakligt sätt att avsluta en magisk kväll som bjöd på allt man kan önska från en konsert.
Trots all fantastisk sång märktes det ändå att premiären var en premiär. All charmig och underhållande dans var inte helt tight och troligtvis hamnade den i skymundan av sångträning under rep. Kören använde återigen vita trälådor för att skapa en dynamisk scen. Ibland skapade sångarna något som liknade en kyrka som jag tyckte var fränt. Andra formationer liknade ett kantigt C. Problematiken med denna formation, när kören inte var på mitten av golvet av scenen, låg i att ungefär hälften av kören stod i profil mot publiken och ett stort tomrum fanns på hela scenen. Möjligtvis är jag trångsynt som inte förstod Fredriks vision med denna konstellation men personligen uppskattar jag att kunna se samtliga sångare.
Som avslutning till recensioner brukar det komma ett betyg. För att ens kunna sätta ett betyg på Kalastider krävs det en djärv, dåraktig attityd. Kalastider firar inte högtider, kalastider är högtiden som år på år förenar människor som tillsammans vill fira kalastider. Jag kan inte ge kalastider något annat betyg än en auktoritär uppmaning att du som läser detta måste uppleva denna högtid tillsammans med dina nära och kära när Örebro studentsångare nästa år gör sitt 25:e framträdande.
Skribent: Hugo Nikitin
Foto: Hugo Nikitin
Comments