top of page

KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat i mitt huvud i princip varje dag. Jag har hört det kanske för många gånger, och tro mig jag vet, jag vet att varje dag som går kommer jag aldrig att få tillbaka igen. Och jag vet att man ska träffa vänner och familj ofta för att må bra. Men jag vet också mina egna begränsningar.

Till en början var det såklart svårt att förstå varför jag nästan helt slutade fungera efter en helg med vänner och sena nätter. Men så småningom hamnade jag i ett rum inrett med fåtöljer, där näsdukar på sidobordet var lika givet som jordgubbar på midsommar och psykoterapeuten framför mig frågade “Vet du vad HSP är?”. Det var väl ungefär där jag faktiskt förstod varför “man får energi av vänner” inte alltid har stämt överens med vad jag upplevt. Förstå mig rätt, jag umgås med vänner och familj varje helg och jag får numera alltid energi av att umgås med dem, enbart för att jag längs vägen lärt mig att hantera och balansera det.

Men trots att jag själv vet och accepterar att mina helger ofta är lugna och ibland, vad jag antar är, “osociala” gäller inte detsamma för de runtomkring mig. Idag görs allt för att lyfta psykisk ohälsa, vi får ta del av statistik och skänker pengar till ideella organisationer samtidigt som vi utbildas i frågan. Bara nyligen ägnades en hel vecka åt psykisk ohälsa på campus och vi uppmanas hela tiden till att ta hand om oss själva och att prata om att vi mår dåligt, för vi är ju inte ensamma. Men när jag berättar om att jag är HSP (Highly Sensitive Person), av vilken anledning som helst, och allt vad det innebär är det nästan som att det tystnar, reaktionen är ungefär “ännu en bortförklaring för en känslig person”.

Det är såklart slående eftersom 1/10 av alla är just det, många är det förmodligen utan att veta. Saken är den att HSP inte nödvändigtvis är något negativt, i stora drag är det till och med positivt och kan ses som en tillgång. Men i vissa fall kan det ta formen av psykisk ohälsa, om inget orsaka det. Det är den delen som är så svår för andra att förstå, för om det faktiskt inte är psykisk ohälsa, vad är då problemet? Har vi ångest, är deprimerade eller stressade så har vi hela samhällets stöd, för det är den psykiska ohälsa som det diskuteras om, men vad händer egentligen när det inte är något av det?

Jag ifrågasätter om samhället verkligen är så accepterande av psykisk ohälsa som det påstås och antas vara. Det är okej när det är utforskat och omdiskuterat, men annars finns det till stora delar motstånd. Vi ska kunna fungera “som vanligt” och göra framsteg, vi ska skaffa utbildning och arbeta. Men vi ska också prata om att vi mår dåligt, ta tag i det och ta hand om oss själva. Det finns en lång bit kvar på vägen till att fullt acceptera alla typer av psykisk (o)hälsa, skiljaktigheter och egenskaper. Kanske borde det ha sitt startskott på universitet under temaveckor, genom inlägg på sociala medier eller politiska debatter, det behöver bara börja någonstans.


0 visningar
bottom of page