Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction. Det är en kväll i början av november och jag har antingen varit ute eller ska ut. Om ungefär en vecka fyller jag 18 år.
Jag har själv rest till Island, min första resa ensam och första gången jag besöker Island. Det är både kallt och regnigt, vinden förstör min lugg och kylan får händerna att bli röda av kyla. På dagarna åker jag på bussturer till olika turistattraktioner men jag känner ingen, är där själv och kommer hem till ett ensamt hotellrum. På kvällarna är jag ute och går, tar kort, lyssnar på islänningar och kan till slut varenda gata upp och ner. Jag ser mitt första (men väldigt svaga!) norrsken, fikar på ett café med en Star Wars-toalett, dricker Brennivín, går på museum, ser magiska utsikter och andas in friheten. Friheten i att vara själv, klara sig själv, resa själv och få lära sig om sig själv. Bland alla stadens färgglada små hus och vita bergstoppar hör jag tonen av någonting nytt.
Att resa själv kan säkert kännas skrämmande eller tråkigt. Jag var rädd, nästan ångestfylld, inför resan till Island. Om jag då visste att jag efter det skulle göra fler resor ensam, att jag skulle gå på bio ensam, att jag skulle gå på konsert ensam. Att jag inte skulle tycka hotellrummet var alldeles för ensamt, att jag inte skulle vara rädd för att åka på diverse guidade turer ensam och att jag skulle tycka det var så fantastiskt, kul, skönt och viktigt! Under de resor där jag reser själv lär jag mig att jag klarar mig själv, att jag klarar mer än jag tror, att allting löser sig på något sätt och att jag är modigare än jag tror. Att resa ensam innebär inte att man sitter på hotellrummet själv hela tiden och inte vågar gå ut. Det innebär inte heller att man inte har någon att prata med och det innebär inte att resan blir tråkigare. När man reser själv kan man själv utforma sin resa hur man vill, man kan själv bestämma vad man vill se och göra och man kan snubbla in på sitt hotellrum hur full eller hur sent man vill. Man behöver inte ta hänsyn till någon annan, man har bara sig själv.
“If you like to do whatever you’ve been dreaming about Baby I’m perfect.”
Jag sitter ensam i soffan i min lägenhet. Om ungefär en vecka fyller jag 22 år. På min CD-spelare spelas Perfect med One Direction och jag känner regnet, luften, vattenfallen, friheten. Jag är tillbaka i Reykjavik.
Skribent & fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke
Comments