För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna som redan kan allt om allt. Det är sedan gammalt, en sanning som alla 18-åringar vet om. I dag, snart tre år senare, vet jag att det är en lögn. En osanning som någon elak hittat på. En person som sannerligen inte var på så värst gott humör. Det önskar jag att någon berättade för mig när jag för första gången klev in i lokalerna på universitetet.
När jag var sex år gammal och satt bland de andra barnen på mattan inne på förskolan – då hände det. Utmärkt! Det var nog vad jag tänkte. Jag visste vad det skulle bli av mig. Jag ville berätta historier, precis som min lärare gjorde när hon livfullt plockade fram rekvisita från sin stora bruna koffert. Jag minns hur jag ibland kollade mig förvånat omkring och la märke till hur de andra barnen gjorde mest det barn gör, ja alltså… inte lyssnar så noga, medan jag satt helt tyst med fullt fokus på historien som utspelade sig mitt framför oss. De andra barnen, ja, vad de nu än gjorde, förstod jag mig inte på. Jag vet bara att jag satt på helspänn, stirrade på den blå sjalen som skulle föreställa vatten, och de egengjorda barkbåtarna som med enkla handrörelser seglade långsamt över sjalens veck. Jag njöt av varenda sekund, och ibland hände det att jag avbröt för att fråga något. En aning otrevligt kan tyckas, att avbryta, men min lärare, hon sken upp som en sol, och svarade med glatt humör på frågan. Jag tyckte om henne, och jag älskade hennes alldeles för händelserika historier.
Den berättelsen är anledningen bakom min tid på universitetet. Jag visste redan som sexåring vad jag ville bli, och jag visste att något kreativt, det skulle det bli av mig. Och som 18-åring tog jag därför chansen – jag skulle studera språk på universitetet och bli en skicklig historieberättare. Men lite visste väl jag att allt skulle vara så pretentiöst och allvarsamt, inte alls som på mattan på förskolan. Den 25 maj 2022, med nio dagar kvar på universitet, har jag lekt vuxen på universitetet i snart tre år. Jag har kommit underfund med att universitetsmiljön, det är nog ingenting för mig. Missförstå mig rätt, jag har lärt mig en hel del, det är inte det, utan den skugga av den lögn jag gick på som 18-åring. Den sitter liksom fastklistrad på näthinnan. Faktum är att det för mig räcker att gå in i universitetsbiblioteket för att få lögnen slängd i ansiktet en gång till. Där inne finns det ingen som berättar mysiga och härliga historier. Det finns ingen matta, inte vad jag har kunnat se i alla fall. Där inne är folk tysta. De läser litteratur från sent 1970-tal och dricker vatten från en flaska som för bara någon vecka sedan innehöll coca-cola.
Med all respekt, jag beundrar alla som studerar, att de orkar. Att de orkar stå ut med känslan och tanken på att vara otillräcklig. Det är bara jag som insett att den tanken inte är något för mig. Nu är det dock som så att jag är lite av en hycklare… jag har ju till hösten tänkt att fortsätta plugga. Men den här gången, ska jag inte oroa mig för om det jag gör är tillräckligt bra eller inte. Jag ska inte bli stressad av alla studenter som sliter livet ur sig inne på biblioteket. Den här gången ska jag komma ihåg sexåringen inom mig som bara ville berätta historier, sexåringen som drömde om att bli historieberättare. För historieberättare det ska jag bli, en skicklig sådan.
Comments