top of page

Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker av sprit, och jag känner hur min klänning är klibbig av den sötsliskiga vätskan. Musiken dunkar, samtidigt som alla studenter rör sig i takt och höjer sina glas för att ännu en gång skåla för den kommande natten.

Rummet är kvavt, och doften präglas av en blandning av hundratals olika parfymer. Allt som hörs är dånande musik, klirrande glas och hesa skratt. Det som går att urskilja i detta mörker är vackra klänningar och stiliga kostymer, alla har gjort sitt yttersta för att vara sitt vackraste jag ikväll. Trängseln är stor och det är människor överallt, var jag än vänder min blick och var jag än står. Någon hänger runt min hals ena stunden, och någons hand läggs på min rygg i andra. Jag försöker vara i nuet och njuta av kvällen, men jag är inte i mitt esse och just denna dag är det extra svårt. Att släppa loss och leva för kvällen har jag lärt mig inte behöver vara särskilt komplicerat, men i detta ögonblick är det en omöjlig uppgift som inte går att utföra.

Med noll alkohol i blodet rör jag mig stadigt runt i lokalen, och verkar vara den enda som faktiskt kommer att minnas denna kväll. Jag får många frågor och kommentarer om mitt val att inte dricka alkohol, både från bekanta men även från kompletta främlingar. När en kille försökte hetsa mig att dricka under en fest för några veckor sedan, önskade jag dock att det fanns en drink i min hand som jag filmiskt kunde hälla över honom. Men han var en idiot, vilken resten inte har varit. Lovord har istället, till min stora förvåning, haglat över mig. Jag är tydligen “stark”, “imponerande” och “cool”, ord som jag aldrig skulle våga förknippa med mig själv. Min skepsis slår alltid till när detta sägs, för hur kan någon som precis shottat tre tequila och svept fyra glas öl ens tycka det här? Men när ni ser mig i ögonen på det där sättet, så kan jag inget annat än att tro på allt ni säger.

Lamporna blinkar, och studenterna vinglar. Klackskor dinglar slappt ur händerna, och slipsar sitter inte lika perfekt som förut. Kroppar trycks mot baren, samtidigt som beställningar skriks ut och bartendern svettas blod. Jag sippar försiktigt på mitt glas med vatten, och det känns som om jag inte är där. Om ett foto hade tagits i denna stund hade allt varit suddiga färger, för tiden här inne rusar förbi parallellt med flera stunder i slowmotion. Om du inte var där så kan du inte förstå, för varenda beskrivning är för långt ifrån verkligheten ändå. Det var en magisk kväll som i våra sinnen pågick för alltid, men när förtrollningen tillsist bröts övergick euforin i tragedi. Kväll blev till natt, och natt blev till morgon. Väl hemma ser ens spegelbild tillbaka på en med mörka ögon och utsmetat smink, rufsigt hår och en kladdig klänning. Vi alla undrar samma sak; “Vad fan hände egentligen?”.

Eller, inte jag förresten. Jag minns alla detaljer så hjärtskärande tydligt.

0 visningar

Comments


bottom of page