top of page

Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset, TekNat, Lösnummer, Örebro studentkår, Bilbergska, Studentforum, CSN, Blackboard, registrering… det tar ju aldrig slut!? Kan vi snälla sakta ned, och ta det från början igen..?

Rektorns presentation och studie- och yrkesvägledarnas introduktion tog tillsammans fyrtiofem minuter, och under dessa trekvart satt jag konstant med uppspärrade ögon och gapande mun. Information haglade chockartat över mig, och alla de övriga som satt i aulan denna dag. Förvirrade var vi alla, och det varken hjälper eller stjälper om du bott här i nitton år som mig eller anlände till stan igår. Det enda som skiljer nyinflyttade från rutinerade örebroare är att ett steg och en snurr utanför er lägenhetsdörr resulterar i att ni eventuellt är vilse och har svårigheter att hitta hem igen. Och just det, människor från andra städer brukar ha en tendens att vara något trevligare också, men det finns ingen egentlig statistik som stödjer det. Annars är vi lika som bär, det vill säga jämbördigt konfunderade.

Jag ska erkänna en sak, så här tre veckor in på terminen, att jag höll på att drunkna i min egen nervositet under introduktionsdagen och jag har svårt att tro att jag var den enda. Efter presentationen i aulan, som jag oroväckande knappt mindes ett ord av fem minuter senare, skulle vi dela upp oss i grupper och gå en rundvandring med studentkårens faddrar. Detta innebar den fruktade, iallafall av mig, aktiviteten mingel. Suck… Den innebär att man under ytterst onormala och stela förhållanden ska verka avslappnad och prata med människor man aldrig tidigare sett i sitt liv. Kan det bli mer obekvämt? Efter dessa två timmar så vet jag med säkerhet att det inte kan det.

Men, alla känslor som man gick igenom och samtliga saker som man fick uppleva under introduktionsdagen, vare sig man ville eller inte, tror jag är nödvändiga. Att känna sig osäker och liten när man entrar okänd mark är mer vanligt än motsatsen, och om tårarna rann nedför dina kinder i slutet av dagen var du inte ensam. Dock, om du nu råkar vara en person som enbart kände glädje eller var helt neutral den första dagen – stort grattis, du var nog den enda.

Nu har tre veckor gått sedan introduktionsdagen, och tårarna torkade redan samma kväll. Jag har haft turen att möta en hel del människor som kommer att förgylla mina dagar här på universitetet, samt att jag känner mig som en ny person för jag vet att jag kan. Jag kan börja på universitetet utan att sluta dagen efter, och jag kan lära känna nya människor utan att orden stockar sig i halsen och kväver mig. Med denna vetskap kommer jag att nå långt, och det vet jag att du också kommer att göra.

Vi ses på campus kära studenter!

1 visning

Comments


bottom of page