top of page

KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll i händerna till busschauffören. Han såg på mig frågande innan han log så smått, som av framtvingad artighet, och jag vände mig om för att gå av vid bakdörrarna. När jag passerade hans vindruta på väg ner under bron log han stort och höjde sin arm i en hälsning.

Min uppfattning är att vi håller oss för oss själva. Och med ”vi” är jag inte själv säker på om jag menar människor i allmänhet, den stereotypiska svensken, min egen omgivning eller en projicering som egentligen härstammar från mig själv. Allt jag vet är att en avvaktande inställning gentemot omvärlden, i min upplevelse, är en norm som, likt många andra normer, kan vara svår att avvika från. Den ligger som en skugga som förföljer alla dagens möten. När jag väntar på bussen ställer jag mig så långt bort från andra resenärer att jag nästan står ute på gräsmattan. När jag går genom Långhuset till min föreläsning i L3 håller jag blicken fast fixerad framför mig, eller nerborrad i mobilen. När jag i mataffären, med möda, behöver gå till en bemannad kassa snarare än att skanna mina varor själv nickar jag lite artigt mot kassören utan att ta ur mina hörlurar. Gör allt i min makt för att inte behöva yttra ett ord eller möta en blick.

Så är ju alla. Eller, så är ju många. Men inte min mormor. Jag minns hur det var att vara ute med henne i Hallsberg där hon bodde. Jag tänkte: min mormor känner alla. Hon hälsade till höger och vänster på alla stadens lärare, de hon kallade ”gubbarna från tågbanan” och kyrkokören, men också på alla andra. Folk jag nu förstått var okända för henne. Och i mataffären stod vi länge, när den var så tom som den ofta är i städer som denna, när hon och kassörskan diskuterade allt mellan himmel och Hallsberg. Då ville jag ofta gå därifrån, gå hem till hennes lilafärgade lägenhet och leka med dockor, och några år senare skrolla på Instagram, men nu skulle jag göra allt för att få stanna kvar. Få se med egna ögon min mormors givmildhet igen och den glädje hon spred. För nu har jag bara mitt minne kvar. Jag minns alla timmar hon lagt på andra, utan att förvänta sig något tillbaka. Jag minns det året hon gav julklappar, handmålade bordsunderlägg, till alla. Till familjen, avlägsna vänner och personalen på hennes mammas ålderdomshem. Jag minns en säkert halvmeter tjock hög av blommiga vykort som målats till samma personer och alla andra i hennes adressbok. Många av dessa förblir ofärdiga.

Min mormor brukade ofta påpeka hur lika vi var. Vi båda fyllde år den 7:e december, vi båda var allergiska mot gluten och vi båda gillade att leka med dockor, i alla fall ett tag. Jag tänker numera mest att jag önskar att jag var mer som henne. Jag önskar att jag var öppen mot världen, givmild även mot personer jag står utan relation till, och jag önskar att jag riktade blicken uppåt när jag går i universitetets korridorer. Jag önskar att jag också var en som bröt mot normen. Det önskar jag för jag vet hur det rör, hur det berör, hur det fastar hos andra och hur det gör skillnad. Det var många som tog farväl av Inger Svensson, och det var många som vittnade om en omätbar givmildhet som sträckte sig längre än vad jag någonsin hade vetat. Själv kunde jag bara gråta tyst i min stol och minnas den hon var.

Om änglar finns på riktigt vet jag att min mormor redan hunnit bjuda alla de andra på kaffe och rulltårta. Eller kanske på restaurangen på hörnet. Och jag vill inget hellre än att vara som min mormor.

När jag gick på buss fem mot Hovsta, vid hållplats Slottet, log busschauffören stort när han såg blommorna i mina händer, och sträckte sig skämtsamt mot dem. Jag log lite, ryckte undvikande på axlarna och tittade ner i golvet. Tolv minuter senare, vid stationen Norra Kyrkogården, gav jag honom den största blomman. För det vet jag att hon hade gjort. Han såg på mig lite frågande.

– Den är till dig, förklarade jag.

Han log så smått.

– Från min mormor.


3 visningar

תגובות


bottom of page