Krönika: Du missförstår mig

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver mig. I samma stund börjar jag famla efter något annat att tänka på, något som skulle få min stingslighet att avta, men jag misslyckas. Istället blir jag fem år igen och sträcker mig raklång efter min nalle på sängen. Inom loppet av en evighet sätter jag mig motvilligt vid datorn – jag vill inte att du ska missförstå mig även fast jag vet att du kommer göra det.

Under hela presentationen sitter jag med nallen i famnen, jag kramar om den hårt, och för varje gång min kropp vill stamma eller darra på rösten, så kramar jag om den lite hårdare – tänk om de inte förstår mig? Den allt för bekanta ångestkänslan drabbar mig när jag ska få någon att inse det jag redan vet. Den överrumplar mig, kryper sig tätt intill, och tar sitt stadiga grepp. Jag blir livrädd. Utan någon som hör är det som att min hjärna skriker – jag vill att du ska förstå mig, jag vill att du ska se mig för den jag verkligen är, och jag vill inte att du ska missförstå mig även fast jag vet att du kommer göra det.

Ibland känns det som att det enda vi vill är att bli sedda för de vi verkligen är. I skolan vill vi att lärarna ska förstå oss, hemma vill vi att våra föräldrar ska se oss, och när vi umgås med kompisar så vill vi att de ska acceptera oss. Vi skriver liksom under på att bli missförstådda så fort vi ingår en relation. Min favoritfärg är rosa – var den inte blå säger någon? Nej, det är den inte, för du har inte lyssnat, eller var det jag som var förvirrande otydlig? Med andra ord räcker det att öppna munnen för att bli missuppfattad. Troligtvis handlar det om att det bara är sin egen person som har tillgång till sina tankar och sätt att se på saker, osynliga för andra att se. Och eftersom de inte är synliga så måste vi hela tiden förklara, upprepa och omformulera våra egna sanningar. Värst av allt måste ändå vara att lära känna en ny person, toppen på isberget. Där måste jag säga att det finns något alldeles extra – högrisk för missförstånd av stora mått. För just när man tror att målet är nått, så måste man gå tillbaka, och återigen uppleva allt medan missförstånden inte kan låta bli att hopa sig i små och till synes banala sammanhang.

Ofta tänker jag – vad är det man missar?? Är det jag som är otydlig? Är det den andra personen som inte lyssnar? Svaret är förmodligen en absurd blandning av de båda två. Dessutom verkar det inte spela någon roll hur mycket man försöker. För i skolan stavar läraren ändå fel på ens namn, ens föräldrar kommer fortfarande att laga mat som man inte tycker om, och att ibland tjafsa med sina kompisar, tycks vara närmare oundvikligt. Det är ändå fantastiskt och ironiskt på samma gång. Möjligen är det även därför vi människor känner behovet av att berätta och uttrycka oss. Vi målar, skriver, sjunger och pratar för att visa insidan av oss själva till allmän beskådan. Vi tittar på filmer, lyssnar på musik och uttrycker oss för att bevisa för andra, och oss själva, att det är så här vi är. Vi skyltar tydligt, använder både stopptecken och väjningsplikt. Ändå blir vi missförstådda och uppfattas inte alltid som vi vill. Vi blir istället något annat eller snarare någon som vi inte tänkt oss, helt i andras händer att döma, och ibland, vet vi inte ens om det själva.

Alla som någon gång varit på dejt eller försökt lära känna en ny person förstår vad jag menar. Faktum är att varje litet ord kommer att analyseras. Både en och två gånger. Om du har otur, även en tredje gång. Och kanske har du och en kompis uppfattat en och samma person på två olika sätt. Det är nästan så att man börjar fundera på om det verkligen är samma person vi pratat om. Det beror nog i och för sig på att vi tolkar beteenden och uttryck på olika sätt – tänker nog många – men om man googlar, så upptäcker man ganska snabbt att det handlar om att vi många gånger kommunicerar för vår egen skull. Vi vill så gärna berätta och förklara, och så vips, har vi glömt bort personen på andra sidan bordet, inte så konstigt att vi då blir missuppfattade. Det är nog också så jag upplever det i mångt och mycket – jag blir inte ordentligt lyssnad på, och det jag vill säga blir istället till något helt annat. Så ännu en gång kommer jag att tänka på presentationen, då jag kramade om min nalle med förhoppningen att ångestkänslan skulle komma på att den misstagit sig, det är ju inte mig den vill ha. Och jag som bara önskade att alla skulle förstå – är det verkligen så mycket begärt? Men som en gåva från himlen avbryts mitt övertänkande av ni vet vad. Väckarklockans helvetiska signaler får mitt hjärta att bulta mot revbenen på ett synnerligen obehagligt manér. Hastigt öppnar jag ögonen och får syn på min nalle, mjukt vilar den i min famn. Och plötsligt förstår jag. Befriande släpper ångestkänslan sitt stadiga grepp, men utan någon som helst förvarning slår det mig – jag vill att du ska förstå mig, jag vill att du ska se mig för den jag verkligen är, och jag vill inte att du ska missförstå mig även fast jag vet att du kommer göra det.