ÅSIKT – Skicka in ett debattsvar!
Det är snart sommar och jag har mina nya, vita kortbyxor på mig och jag står och väntar i korridoren på att lektionen ska börja. Plötsligt känner jag av den där oron igen och mitt hjärta börjar dunka. Det känns som om någon stirrar på mig och min kropp med sin kritiska blick igen. Jag tittar runt och möter en av klasskamraternas blick och mitt hjärta sjunker ju mer han hånler. Ett högt skratt släpps ut och jag fasar för vad som ska komma. “Hörrni, ser ni Louise äckliga håriga ben? Fyfan!”. Detta är bara början på förnedringen av mina håriga ben och mitt utseende och som trettonårig tjej vågar jag inte säga ifrån och stå upp för mig själv. Glåporden trappas upp och en ramsa startar om hur håriga ben jag har samtidigt som den negativa jargongen kring min kropp ökar. Trots att jag är omgiven av större delen av min klass fyller ensamheten mig. Jag får höra att jag inte hör hemma bland den ideala kvinnan och ifrågasätts för varför jag inte rakar mig. Mina ögon sviktar och jag skäms, skäms över mig själv och min kropp. Vart tog de andra klasskamraterna vägen, som helt plötsligt står tysta omkring mig?
Mobbning, uthängning och trakasserier är ett känsligt ämne att prata om i Sverige idag, trots att det händer varje dag i skolan, på jobbet och i vardagen. Mycket snack men lite verkstad, är ofta ett välkänt fenomen i skolan när det gäller mobbning som jag både upplevt bland mina egna klasskamrater men också hört från många vänner. Jag trodde dock inte att detta sker på universitet eller på internet i samma utsträckning, men tyvärr så lyckades även detta fånga min uppmärksamhet i veckan.
En tjej som annonserar regelbundet i ett forum för Örebros studenter om hennes försäljning av honung utsätts för uthängning och mobbning. En person på universitetet skriver nämligen ett inlägg om denna person: “Så sjukt sugen på honung! Någon som säljer? “. Detta verkar kanske oskyldigt för er som inte är insatta och i jämförelse med killen på min skola låter orden kanske harmlösa. Det som är viktigt att se är strukturen som är densamma i båda situationerna. Vad som startar som ett roligt skämt blir plötsligt någon annans mardröm. Kommentarerna som just nu är uppe i fler än 100 fortsätter med: “vore nice med honey honey”, “själv vill jag helst ha ett bi jag kan mjölka på egen honung, någon som säljer bin?”. Det här beteendet visar på en struktur som för många kan se oskyldigt ut men som sedan enkelt kan eskalera i hets och mobbning mot den utpekade.
När jag sätter mig och pratar med den utsatta tjejen från forumet berättar hon hur utmanande det varit att ögna igenom alla andras kommentarer och tankar kring henne. Hon förklarar hur hon uppfattat att inlägget känts starkt riktat mot henne, trots att inget namn nämnts. Personen som skapat inlägget från början har idag bett om ursäkt officiellt på forumet men har dock inte gett en personlig ursäkt till henne, varken via meddelande eller ansikte mot ansikte. Hon har även fått utstå med stämplar om henne som är förknippade med försäljningen. “Honungstjejen” är ett välkänt begrepp inom forumet och detta har skapat problematik när hon försöker skaffa nya vänner på universitetet. På grund av att hon känner sig obekväm av stämpeln som tillsatts henne, så vill hon sällan vara på universitetet idag. “Det är lite tufft” förklarar hon, samtidigt som hon är väldigt tacksam över den våg av kärlek som följt i takt med inlägget där det skapats en stor diskussion om moral och mobbning.
Vad är mobbning? Vad är moral? Detta är två svåra frågor att besvara i praktiken men det som både jag och den andra tjejen blivit utsatta för, kräver civilkurage hos de människor som finns omkring oss. Utan civilkurage och moral i dessa situationer så kan det enkelt eskalera till oro och förtvivlan. Tack och lov fanns det många som backade upp tjejen på forumet, men ingen fanns där för mig den dagen i sjuan som jag hade orakade ben. Den här insändaren handlar inte om att hänga ut någon av personerna i händelserna utan tvärtom vill jag uppmuntra samhället och även du som läser detta, om hur otroligt viktigt det är att säga ifrån och stå upp för någon annan. För det är vad jag och andra mobboffer behöver för att finna sin inre styrka.
Genom att se mönstren och struktur i klassrummet, vardagen och även ute på internetsidor så kan vi finna mobbning men i olika former. Nästa gång du ser någon ensam stå i korridoren som får höra skällsord, nästa gång du ser någon på stan bli spottad på eller nästa gång du ser någon på internet bli uthängd – Våga säga ifrån! Sträck ut handen till den som behöver det samt lyssna på din egen moral och magkänsla. Civilkurage är som en örfil mot mobbning, våga hjälpa någon annan. För: “Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” – Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta.
Skribent: Louise Nilsson Rundlöf
Comments