Ossian Lindqwist: Känslorna rör sig i varsin ringhörna

30 juli, 2014, 12:08 Krönika Lämna en kommentar

Det är början av juni och vi, hon och jag, åker längsmed skogsvägar. Vi stannar och plockar blommor i dikena, mestadels lupiner. Inte så långt borta hörs göken, det är längesedan vi båda hörde den. I bilen lyssnar vi på kanadensisk pop och vi sjunger med, hjärtligt. Det är ett fruset ögonblick av total lycka. Kontrasten mot blommornas slutdestination – en grav, pappas grav – är total.

Den här våren har varit en malström som rört om rejält inom mig. Den har handlat om att lära sig sakna en människa som inte finns mer. Den har också inneburit att lära sig sakna en människa som sällan är tillräckligt nära och allt som oftast är lite för långt bort. Balansgången mellan känslor som rör sig i varsin ringhörna av känslospektrat har jag lyckats hantera någorlunda väl. Det handlar om att förstå sig på att ett hjärta brustet av saknad kan fortsätta slå, trots att andra hjärtan slutat slå.

Trots de tunga dagarna i maj blev det sommar ändå. Jag försöker hitta honom i sommaren, i koltrastens sång en tidig junimorgon, i den svalkande vinden en sen julinatt eller när solstrålarna slår sig fria ur molnens fängsel när vi närmar oss augusti. Finns han någonstans där? Eller försvann allt samtidigt som han flög vidare, då när vi tände vårens brasor? Och nog finns han där, någonstans. Han finns där i lupinerna, i dikena, i gökens säregna sång, i den kanadensiska popen och i det som finns mellan henne och mig.

Saknaden är likt en bergskedja, alltid närvarande, men med sina toppar och sina dalar. Den ska infogas i det som ska vara mitt fortsatta liv. Samtidigt kommer den förskjutas mot arkivet i hjärtat och plockas fram mer sällan ju längre tiden går. Minnet kommer dock vara bestående.

Vi når fram till kyrkogården. Det är sådär förrädiskt lugnt som det bara kan bli på kyrkogårdar. Lupinerna har fått sällskap av syrener och prästkragar, en riktig tjusig bukett. Vi sitter en stund vid graven. Gräset har inte hunnit börja växa där spadarna några veckor tidigare förde jord över kistan. Det ska dock slå rot och växa vidare. Likaså ska livet göra det. Vi, hon och jag, tar varandras händer och vandrar vidare, jag tror att han någonstans ler åt oss.

/ Ossian Lindqwist
Skribent

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…