Ossian Lindqwist: Känslorna rör sig i varsin ringhörna

30 juli, 2014, 12:08 Krönika Lämna en kommentar

Det är början av juni och vi, hon och jag, åker längsmed skogsvägar. Vi stannar och plockar blommor i dikena, mestadels lupiner. Inte så långt borta hörs göken, det är längesedan vi båda hörde den. I bilen lyssnar vi på kanadensisk pop och vi sjunger med, hjärtligt. Det är ett fruset ögonblick av total lycka. Kontrasten mot blommornas slutdestination – en grav, pappas grav – är total.

Den här våren har varit en malström som rört om rejält inom mig. Den har handlat om att lära sig sakna en människa som inte finns mer. Den har också inneburit att lära sig sakna en människa som sällan är tillräckligt nära och allt som oftast är lite för långt bort. Balansgången mellan känslor som rör sig i varsin ringhörna av känslospektrat har jag lyckats hantera någorlunda väl. Det handlar om att förstå sig på att ett hjärta brustet av saknad kan fortsätta slå, trots att andra hjärtan slutat slå.

Trots de tunga dagarna i maj blev det sommar ändå. Jag försöker hitta honom i sommaren, i koltrastens sång en tidig junimorgon, i den svalkande vinden en sen julinatt eller när solstrålarna slår sig fria ur molnens fängsel när vi närmar oss augusti. Finns han någonstans där? Eller försvann allt samtidigt som han flög vidare, då när vi tände vårens brasor? Och nog finns han där, någonstans. Han finns där i lupinerna, i dikena, i gökens säregna sång, i den kanadensiska popen och i det som finns mellan henne och mig.

Saknaden är likt en bergskedja, alltid närvarande, men med sina toppar och sina dalar. Den ska infogas i det som ska vara mitt fortsatta liv. Samtidigt kommer den förskjutas mot arkivet i hjärtat och plockas fram mer sällan ju längre tiden går. Minnet kommer dock vara bestående.

Vi når fram till kyrkogården. Det är sådär förrädiskt lugnt som det bara kan bli på kyrkogårdar. Lupinerna har fått sällskap av syrener och prästkragar, en riktig tjusig bukett. Vi sitter en stund vid graven. Gräset har inte hunnit börja växa där spadarna några veckor tidigare förde jord över kistan. Det ska dock slå rot och växa vidare. Likaså ska livet göra det. Vi, hon och jag, tar varandras händer och vandrar vidare, jag tror att han någonstans ler åt oss.

/ Ossian Lindqwist
Skribent

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “För varje tenta finns en omtenta”

16 januari, 2020, 12:13 Krönika Lämna en kommentar

Om en vecka är det tenta. Såklart borde jag börja plugga men en vecka är lång tid. Jag hinner åka…