Amanda Ankarhem: När det inte riktigt går som det är tänkt
Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Jag sitter på tåget hem från Stockholm och den långa utlandsvistelsen i Turkiet. Min stora packning – en stor, proppfull resväska, en mindre resväska och min ryggsäck full med praktiskt taget all elektronik jag äger – ligger säkert på anvisade platser. Resan tar mig ungefär två timmar, plus några minuter försening.
Solen lyser in genom fönstret och träden glittrar i grönt. Jag är glad att snart vara hemma. Hemma i min lilla, mysiga lägenhet. Tåget närmar sig destinationen, Örebro södra. Jag packar ner min laddare i handväskan, tar på mig halsduken och jeansjackan. Trots att det är tungt lyckas jag bära ner bägge resväskorna för trappan samtidigt. Härligt, jag slipper gå två gånger!
Tåget bromsar in, dörrarna öppnas och jag går av – äntligen. Har jag allting nu? Stor resväska, liten resväska, ryggsäck… Nej, inte ryggsäcken. Helvete! Jag vänder mig om samtidigt som dörrarna slår igen, kastar mig fram och trycker febrilt på knappen för att öppna dem igen. Efter nästan en hel minut utan resultat börjar tåget långsamt att rulla och jag kan bara stå kvar och se på när min laptop, systemkamera, externa hårddisk, iPad och alla kablar och laddare åker vidare.
Efter att ha talat med SJ, som inte tänker ringa tågvärden eftersom de har för mycket att göra, återstår endast att möta upp tåget och hoppas att väskan ligger kvar. Vem kan hjälpa mig? Mamma. Världens bästa mamma.
Efter ett snabbt samtal skickar jag tågnummer, vagn- och platsnummer, tågets beräknade ankomst i Göteborg samt en bild på min väska. Mamma och hennes man kastar sig i bilen och kör de dryga tio minuterna in till Göteborgs central där de möter upp tåget som kör in på perrongen kl. 22.05. Väskan ligger kvar, likaså allt innehåll.
Tack vare min fantastiska mamma finns mina saker i tryggt förvar. Vi kommer inte alltid överens men hon är alltid min räddare i nöden. Troligen glömmer jag allt för ofta bort att berätta att jag älskar henne. Så tack mamma! Jag älskar dig.
Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”
Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…
Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv
Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…
Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam
Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…
Daniel Prieduls: Det löser sig
För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…
Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls
I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…
Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig
På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…
Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)
Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….
Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck
Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…
Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!
Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…
Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben
Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…
