Amanda Ankarhem: När det inte riktigt går som det är tänkt
Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Jag sitter på tåget hem från Stockholm och den långa utlandsvistelsen i Turkiet. Min stora packning – en stor, proppfull resväska, en mindre resväska och min ryggsäck full med praktiskt taget all elektronik jag äger – ligger säkert på anvisade platser. Resan tar mig ungefär två timmar, plus några minuter försening.
Solen lyser in genom fönstret och träden glittrar i grönt. Jag är glad att snart vara hemma. Hemma i min lilla, mysiga lägenhet. Tåget närmar sig destinationen, Örebro södra. Jag packar ner min laddare i handväskan, tar på mig halsduken och jeansjackan. Trots att det är tungt lyckas jag bära ner bägge resväskorna för trappan samtidigt. Härligt, jag slipper gå två gånger!
Tåget bromsar in, dörrarna öppnas och jag går av – äntligen. Har jag allting nu? Stor resväska, liten resväska, ryggsäck… Nej, inte ryggsäcken. Helvete! Jag vänder mig om samtidigt som dörrarna slår igen, kastar mig fram och trycker febrilt på knappen för att öppna dem igen. Efter nästan en hel minut utan resultat börjar tåget långsamt att rulla och jag kan bara stå kvar och se på när min laptop, systemkamera, externa hårddisk, iPad och alla kablar och laddare åker vidare.
Efter att ha talat med SJ, som inte tänker ringa tågvärden eftersom de har för mycket att göra, återstår endast att möta upp tåget och hoppas att väskan ligger kvar. Vem kan hjälpa mig? Mamma. Världens bästa mamma.
Efter ett snabbt samtal skickar jag tågnummer, vagn- och platsnummer, tågets beräknade ankomst i Göteborg samt en bild på min väska. Mamma och hennes man kastar sig i bilen och kör de dryga tio minuterna in till Göteborgs central där de möter upp tåget som kör in på perrongen kl. 22.05. Väskan ligger kvar, likaså allt innehåll.
Tack vare min fantastiska mamma finns mina saker i tryggt förvar. Vi kommer inte alltid överens men hon är alltid min räddare i nöden. Troligen glömmer jag allt för ofta bort att berätta att jag älskar henne. Så tack mamma! Jag älskar dig.
Fiction: A Dream Within A Dream
The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…
Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”
Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…
Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”
Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…
Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”
”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…
Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”
Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…
KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”
Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…
KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”
Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….
KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”
När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…
Guide: Dags att upptäcka Örebrew
Nu när mörkret börjat falla kanske det är dags att bryta vardagen där man pendlar mellan universitetet (Kårhuset), hem och…
Krönika: Johanna Eriksson – Kanyes blåa registreringsskyltar
Det är inte lätt att vara Kanye-fan i dessa tider. Efter ett år av uttalanden som att slaveri skulle vara…
