Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första lästimme i skolan fått tampas med krångliga krumelurer som hoppat framför ögonen, ord och meningar som bara inte vill nedtecknas korrekt och till råga på
allt med oförstående lärare som ansett migvara lat och i vissa fall dum.

Dyslexi – varför en så svår term för individer som är ordblinda? Termen kommer er säkert inte helt obekant till tals, men få jag talat med har riktigt förstått vad det innebär att kallas dyslektiker. Orsaken till dyslexi är inte klarlagda, men forskare definierar det som en neurologisk funktionsnedsättning i den språkliga fonologiska komponenten som gör det svårt för individer att lagra, tolka och snabbt ta fram ord ur minnet. Hela kalaset är dessutom ärftligt vilket gör att man utdelar minst sagt frostiga blickar vid matbordet.

En annan förutfattad mening om dyslektiker är kopplat till deras intellekt som i sociala och skriftliga sammanhang blir ifrågasatt. Jag förstår att man misstroendeförklarar någon som skriver eller säger fel, att det stör läsningen när en mening genom en särskrivning får en helt ny karaktär och där felstavade ord sticker som knivar i ögonen. Men jag vill förtydliga att intelligens och hjärnans oförmåga att snabbt koppla ord i hypotalamus inte har något samband. Inspiratörer som Albert Einstein, John Lennon och vår folkliga stjärna Selma Lagerlöf är alla medlemmar av ”the dark side” och viktiga inslag i det vetenskapliga och kulturella arvet.

Problemet ligger inte bara i att man tampas med ett förlegat skolsystem som knatat på i samma anda sedan begynnelsen, utan det faktum att omgivningen ständigt påminner en om ens brister genom att agera ordpoliser. Tro mig, jag vet att ni vill väl när ni med era dirigeringar försöker styra oss i ”rätt riktning”, men när det redan finns orostankar i bakhuvudet för att bli misstroendeförklarad, så blir era välmenade rättningar mer som ett skott i ryggen än konstruktiv kritik. När man ständigt blir påmind om sina brister är det svårt att se det positiva i sin egen kapacitet, speciellt som barn när man är extra formbar och mottaglig för kritiken. Jag kan bara tala för egen räkning när jag påstår att skolsystemets krav och bristande stöd i undervisningen ger elever med kognitiva inlärningssvårigheter ett dåligt självförtroende i skolbänken.

Skolan som ska vara en plats för alla, men som sällan lever upp till den liberala tanken om ett inkluderande och tillmötesgående skolsystem. Skolan är i behov av reformer för att undervisningen ska vara ”liberalistisk” och tillgodose alla elevers individuella behov, vilket i dagens skolsystem inte är möjligt. Växande klasser och lärare som är stressade på grund av underbemanning ger inget utrymme för en individualistisk undervisningsform. Utifrån en undersökning från lärarnas riksförbund har varje elev i genomsnitt 3 minuter av lärarens fulla uppmärksamhet. 3 minuter. Hur kan vi förvänta oss att barn med kognitiva inlärningssvårigheter eller andra diagnoser som påverkar inlärningen ska kunna nå kurskraven och behålla engagemanget i skolbänken?

En proposition om att sänka kunskapskraven för barn med kognitiva inlärningssvårigheter har mött stor kritik där allmänheten som menar att sänkningen skulle skapa ett ojämlikt betygssystem där barnen med inlärningssvårigheter skulle få en lättare betygssättning än sina klasskamrater. I denna debatt får man dock inte förglömma det faktum att barnen med till exempel dyslexi på grund av den begränsade pedagogiska tiden och nedskärningarna i skolan till att börja med inte har förutsättningarna att nå målen. Så frågan vi borde diskutera är inte om en reform är aktuell utan snarare när den ska ske.

En bra liknelse är hur vi rustar våra idrottsmän för de olympiska spelen. Vi skickar inte iväg löpare för att tävla klädda i flipflops. På fötterna bär de specialtillverkade skor anpassade för just deras fötter. På samma sätt måste vi skapa ett jämnt lopp för barnen där deras utrustning är anpassad efter just deras behov. Genom att utrusta barn med rätt typ av redskap kommer löpningen bli lättare och rättvisare för alla deltagare.

Som barn avundades jag mina klasskamraters oberoende av hjälpmedel, medan dem i sin tur avundades mina ”förmåner” som för min del inte var förmåner på det sätt som de såg det, utan en nödvändighet för mig att kunna löpa i samma takt. För trots att jag på senare år har kommit att uppskatta min dyslexis inverkan på min personliga utveckling skulle en löprunda i flipflops garanterat ändrat den uppfattningen.

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…