Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första lästimme i skolan fått tampas med krångliga krumelurer som hoppat framför ögonen, ord och meningar som bara inte vill nedtecknas korrekt och till råga på
allt med oförstående lärare som ansett migvara lat och i vissa fall dum.

Dyslexi – varför en så svår term för individer som är ordblinda? Termen kommer er säkert inte helt obekant till tals, men få jag talat med har riktigt förstått vad det innebär att kallas dyslektiker. Orsaken till dyslexi är inte klarlagda, men forskare definierar det som en neurologisk funktionsnedsättning i den språkliga fonologiska komponenten som gör det svårt för individer att lagra, tolka och snabbt ta fram ord ur minnet. Hela kalaset är dessutom ärftligt vilket gör att man utdelar minst sagt frostiga blickar vid matbordet.

En annan förutfattad mening om dyslektiker är kopplat till deras intellekt som i sociala och skriftliga sammanhang blir ifrågasatt. Jag förstår att man misstroendeförklarar någon som skriver eller säger fel, att det stör läsningen när en mening genom en särskrivning får en helt ny karaktär och där felstavade ord sticker som knivar i ögonen. Men jag vill förtydliga att intelligens och hjärnans oförmåga att snabbt koppla ord i hypotalamus inte har något samband. Inspiratörer som Albert Einstein, John Lennon och vår folkliga stjärna Selma Lagerlöf är alla medlemmar av ”the dark side” och viktiga inslag i det vetenskapliga och kulturella arvet.

Problemet ligger inte bara i att man tampas med ett förlegat skolsystem som knatat på i samma anda sedan begynnelsen, utan det faktum att omgivningen ständigt påminner en om ens brister genom att agera ordpoliser. Tro mig, jag vet att ni vill väl när ni med era dirigeringar försöker styra oss i ”rätt riktning”, men när det redan finns orostankar i bakhuvudet för att bli misstroendeförklarad, så blir era välmenade rättningar mer som ett skott i ryggen än konstruktiv kritik. När man ständigt blir påmind om sina brister är det svårt att se det positiva i sin egen kapacitet, speciellt som barn när man är extra formbar och mottaglig för kritiken. Jag kan bara tala för egen räkning när jag påstår att skolsystemets krav och bristande stöd i undervisningen ger elever med kognitiva inlärningssvårigheter ett dåligt självförtroende i skolbänken.

Skolan som ska vara en plats för alla, men som sällan lever upp till den liberala tanken om ett inkluderande och tillmötesgående skolsystem. Skolan är i behov av reformer för att undervisningen ska vara ”liberalistisk” och tillgodose alla elevers individuella behov, vilket i dagens skolsystem inte är möjligt. Växande klasser och lärare som är stressade på grund av underbemanning ger inget utrymme för en individualistisk undervisningsform. Utifrån en undersökning från lärarnas riksförbund har varje elev i genomsnitt 3 minuter av lärarens fulla uppmärksamhet. 3 minuter. Hur kan vi förvänta oss att barn med kognitiva inlärningssvårigheter eller andra diagnoser som påverkar inlärningen ska kunna nå kurskraven och behålla engagemanget i skolbänken?

En proposition om att sänka kunskapskraven för barn med kognitiva inlärningssvårigheter har mött stor kritik där allmänheten som menar att sänkningen skulle skapa ett ojämlikt betygssystem där barnen med inlärningssvårigheter skulle få en lättare betygssättning än sina klasskamrater. I denna debatt får man dock inte förglömma det faktum att barnen med till exempel dyslexi på grund av den begränsade pedagogiska tiden och nedskärningarna i skolan till att börja med inte har förutsättningarna att nå målen. Så frågan vi borde diskutera är inte om en reform är aktuell utan snarare när den ska ske.

En bra liknelse är hur vi rustar våra idrottsmän för de olympiska spelen. Vi skickar inte iväg löpare för att tävla klädda i flipflops. På fötterna bär de specialtillverkade skor anpassade för just deras fötter. På samma sätt måste vi skapa ett jämnt lopp för barnen där deras utrustning är anpassad efter just deras behov. Genom att utrusta barn med rätt typ av redskap kommer löpningen bli lättare och rättvisare för alla deltagare.

Som barn avundades jag mina klasskamraters oberoende av hjälpmedel, medan dem i sin tur avundades mina ”förmåner” som för min del inte var förmåner på det sätt som de såg det, utan en nödvändighet för mig att kunna löpa i samma takt. För trots att jag på senare år har kommit att uppskatta min dyslexis inverkan på min personliga utveckling skulle en löprunda i flipflops garanterat ändrat den uppfattningen.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Melissa Högberg Yilmaz

Skribent

Ulrika Winge

Fotograf

KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….


Krönika: Alicia Grevsten: ”Nästan en vän”

16 mars, 2018, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt…


Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första…



Instagram


Twitter