Maya Larsson: Jag är den verkliga surgubben

12 september, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Surgubbar. Ni vet vilka jag talar om. Sura, sammanbitna, bittra gubbar vars enda purpose in life är att göra livet eländigt för andra med sin buttra uppsyn. Som ni säkert gissar har jag inte mycket till övers för dessa seniora medborgare. De förpestar min tillvaro med sin existens, rent utsagt. Men jag ska nu berätta historien om hur det gick till när jag försökte lära en surgubbe en läxa, men han istället lärde mig något stort och viktigt om livet.

I ett försök att bättra på mina sociala färdigheter har jag under sommaren läst Elaine Eksvärds bok Snacka Snyggt. Någonstans gör hon en poäng av att livet är enklare och mer behagligt för människor som ler mycket. ”Pytsan!” tänkte jag. ”Det där var det klyschigaste jag någonsin läst.” Men det var ändå något med det helt banala i hennes teori som fick den att fastna i mitt huvud.

En dag, strax efter att jag läst ovan nämnda kapitel, är jag på väg hem efter en löprunda i Venaspåret. Mina benhinnor värker och jag känner ett lätt illamående komma krypande. Jag är inte på de bästa av humör, helt enkelt. När jag svänger runt ett hörn får jag syn på honom. Han kommer emot mig med stapplande steg och en exceptionellt sur uppsyn. Surgubben. Jag stålsätter mig genast för en tyst konfrontation med min nemesis nummer ett.

Plötsligt ekar Elaine Eksvärds ord i mitt huvud: ”Le och få ett leende tillbaka”. Jag får ett trotsigt infall att testa (och motbevisa) hennes teori på surgubben, och på samma gång ge honom en tankeställare som kanske får honom att vara lite mindre surgubbig mot andra helt oskyldiga ungdomar i framtiden.

Surgubben och jag närmar oss varandra. Strax innan vi möts tar jag sats, möter hans blick och låter ett litet leende sprida sig över mina läppar.
Och det är då det händer.
Surgubbens ansikte spricker upp i ett stort leende och han utbrister ett glatt ”Hej!” Jag blir så paff att jag inte får ur mig min ynkliga hälsning tillbaka förrän långt efter att vi passerat varandra på trottoaren.

What?

Jag går resten av vägen hem med betydligt lättare steg. Samtidigt som jag formulerar den här krönikan får jag en insikt om mig själv och om alla surgubbar jag träffat och stört mig på i alla dessa år. Jag har fått allt om bakfoten. Mina fördomar och min brist på självinsikt har hindrat mig från att se att det är jag som är den verkliga surgubben.

Det må vara en förenkling av sanningen att ”le och få ett leende tillbaka”. Men jag tänker strunta i det. Jag tänker omfamna klyschan och le mer mot världen. Och jag är ganska säker på att antalet surgubbar som förpestar min tillvaro med sin existens mirakulöst kommer minska när jag gör det.

Bild: Jonas Mathsson

Recension: En koffeinfri vecka 

3 november, 2022, 14:37 Krönika, Recension, Lämna en kommentar

Nyckeln till att ta sig igenom långa föreläsningar och en tröstande axel att luta sig mot i intensiva tentaperioder. Studentens…


Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…