Maya Larsson: Jag är den verkliga surgubben

12 september, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Surgubbar. Ni vet vilka jag talar om. Sura, sammanbitna, bittra gubbar vars enda purpose in life är att göra livet eländigt för andra med sin buttra uppsyn. Som ni säkert gissar har jag inte mycket till övers för dessa seniora medborgare. De förpestar min tillvaro med sin existens, rent utsagt. Men jag ska nu berätta historien om hur det gick till när jag försökte lära en surgubbe en läxa, men han istället lärde mig något stort och viktigt om livet.

I ett försök att bättra på mina sociala färdigheter har jag under sommaren läst Elaine Eksvärds bok Snacka Snyggt. Någonstans gör hon en poäng av att livet är enklare och mer behagligt för människor som ler mycket. ”Pytsan!” tänkte jag. ”Det där var det klyschigaste jag någonsin läst.” Men det var ändå något med det helt banala i hennes teori som fick den att fastna i mitt huvud.

En dag, strax efter att jag läst ovan nämnda kapitel, är jag på väg hem efter en löprunda i Venaspåret. Mina benhinnor värker och jag känner ett lätt illamående komma krypande. Jag är inte på de bästa av humör, helt enkelt. När jag svänger runt ett hörn får jag syn på honom. Han kommer emot mig med stapplande steg och en exceptionellt sur uppsyn. Surgubben. Jag stålsätter mig genast för en tyst konfrontation med min nemesis nummer ett.

Plötsligt ekar Elaine Eksvärds ord i mitt huvud: ”Le och få ett leende tillbaka”. Jag får ett trotsigt infall att testa (och motbevisa) hennes teori på surgubben, och på samma gång ge honom en tankeställare som kanske får honom att vara lite mindre surgubbig mot andra helt oskyldiga ungdomar i framtiden.

Surgubben och jag närmar oss varandra. Strax innan vi möts tar jag sats, möter hans blick och låter ett litet leende sprida sig över mina läppar.
Och det är då det händer.
Surgubbens ansikte spricker upp i ett stort leende och han utbrister ett glatt ”Hej!” Jag blir så paff att jag inte får ur mig min ynkliga hälsning tillbaka förrän långt efter att vi passerat varandra på trottoaren.

What?

Jag går resten av vägen hem med betydligt lättare steg. Samtidigt som jag formulerar den här krönikan får jag en insikt om mig själv och om alla surgubbar jag träffat och stört mig på i alla dessa år. Jag har fått allt om bakfoten. Mina fördomar och min brist på självinsikt har hindrat mig från att se att det är jag som är den verkliga surgubben.

Det må vara en förenkling av sanningen att ”le och få ett leende tillbaka”. Men jag tänker strunta i det. Jag tänker omfamna klyschan och le mer mot världen. Och jag är ganska säker på att antalet surgubbar som förpestar min tillvaro med sin existens mirakulöst kommer minska när jag gör det.

Bild: Jonas Mathsson

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

KRÖNIKA: Rebecca Stråhle-Wolke – ”Det finns farligare saker än att vara tjock”

17 maj, 2019, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart sommar. Rubrikerna skyltar med de 10 bästa bantningstipsen, hur du på 2 veckor får bikinikroppen och hur…


KRÖNIKA: Julia – ”Kvinnliga karaktärer i tv-spel”

10 maj, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Jag såg inte upp till några kvinnliga karaktärer i TV-spel när jag var liten. Den enda anledningen var för att…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Från polis till statsminister – eller från sjuksköterska till författare”

3 maj, 2019, 11:14 Krönika Lämna en kommentar

Det stormar i min hjärna. Livet svänger och på en timme kan jag ha upplevt hela känsloregistret. Jag vill känna…


KRÖNIKA: Jenniina Martikainen – ”Det vänder”

25 april, 2019, 16:57 Krönika Lämna en kommentar

Det kommer en ny dag. I det här fallet en lördag. Det blåser ute, men solen lyser starkt. Jag kliver upp…


KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…


Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…



Instagram