Manon Lamartine: En lång resa till kroppspositivitet

23 september, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det finns ett känt citat av Kate Moss där hon sa: ”nothing tastes as good as skinny feels”. Men om Kate Moss hade växt upp med min pappas ostpiroger hade hon nog instämt om att detta inte riktigt stämmer. Det tog flera år för mig att inse hur mycket mat och lycka påverkade varandra i mitt liv och att skuld och mat inte behövde ha med varandra att göra. Det är hittills det mest komplicerade förhållande jag har haft, med en mer intensiv hatkärlek än något jag tidigare upplevt med mina verkliga ex.

Mitt sköra, 14-åriga jag slängdes in i en desperat kamp efter att uppnå ett ideal som jag inte hittat på själv. Det blev djupt inplanterat sen dagen jag fick hålla i min första Barbiedocka och det bekräftades när jag såg Mischa Bartons späda karaktär beskrivas som den populäraste och snyggaste tjejen på skolan i dramaserien ”OC”. Precis som du, fick jag lära mig vad skönhet var, och samhället var varken en logisk eller pedagogisk lärare. När jag ser tillbaka på min tonårsfas inser jag hur den har präglat mig och jag ser tydligt vilka spår som har lämnats. Resultatet har blivit min fåfänga och min osäkerhet, ett gäng av ohälsosamma tankemönster och allra viktigast – en omättlig aptit på mat i alla dess fantastiska former.

För många har det blivit en daglig rutin att omedvetet uppmärksamma allt som är fel med ens utseende och att punktvis lista upp dem områden som måste förbättras (eller var det bara jag?). Jag vet i alla fall att mina tjejkompisars senaste önskningar till universum har innefattat klassikerna; smalare lår, fylligare rumpa, plattare mage och fastare bröst. En märklig hybrid av ideal egentligen. Det ultimata kroppsidealet har gått från valfri (och fettfri) Victoria’s Secret-modell till rumpmuskler av sten, ända bort till dem mjuka och kurviga Kim-Kardashian-formerna (äkta eller inte) – och till slut har idealet blivit en mix av dessa. Och hur många tjejer, tror du, känner att de hör hemma i den här väldigt avgränsade mallen?

En undersökning av Rädda barnen visar att var femte kvinna i Sverige har eller har haft en ätstörning under sitt liv. Det har även angivits att hela 1-2% av Sveriges befolkning lider av någon form av ätstörning, men mörkertalen är fortfarande enorma. De personer du minst anar kan vara de som varje dag ser sig själva i ett gråaktigt ljus. För det är sannerligen en gråzon – en gråzon som består av ständiga skuldkänslor och en motstridig inre dialog. Du är alltid ensam men ändå aldrig helt ensam. Känslan av otillräcklighet gör dig sällskap, tillsammans med frustrationen över att inte känna av viktnedgång tillräckligt snabbt och oron när du vet att du skadar dig själv men inte längre har kontrollen att sluta.

Så vad krävs det för att verkligen sluta? Jag talar av personlig erfarenhet när jag säger att letandet efter en syndabock kommer att ta en lång tid och efter många år kommer det inte att göra dig lyckligare. I slutet av dagen måste vi bara acceptera att skönhetsideal är något som alltid har funnits och hur mycket vi än försöker eliminera dem så kommer det alltid att dyka upp nya trender och mallar att passa in i. För att varje individ ska kunna göra en verklig skillnad måste vår energi läggas på rätt sak – och det är att fylla våra tankar och liv med positivitet, glädje och en skärpt attityd gentemot våra kroppar.

Numera har jag ersatt min gamla kamp med en ny, där målet är att varje dag suga åt mig av all kroppspositivitet som det finns tillgång till. Instagramkontot ”Bodyposipanda” är en högt rankad inspirationskälla på min lista, där anorexi-överlevaren Megan Crabbe uppmanar (främst) kvinnor att älska sina kroppar precis som de är, oavsett storlek och form. Bild för bild bryter hon ner alla ouppnåeliga skönhetskrav som vi blivit programmerade med och påminner oss om alla sanningar vi glömt. Till exempel, att vi allihop faktiskt har så kallade ”belly-rolls” när vi böjer oss ner. Att antalet kalorier eller socker som du får i dig inte är en reflektion av din karaktär. Och att någon annans skönhet aldrig behöver äventyra din egen. Megan Crabbe har blivit min nya lärare sen jag slutade lyssna på samhället, och hon har utbildat mig väl om vad skönhet egentligen är.

En annan värdig inspirationskälla med en hälsosam livsåskådning är filmen Eat Pray Love, där Julia Roberts spelar en vilsen kvinna som gör en jorden-runt-resa i hopp om att hitta sig själv. Min favoritscen utspelar sig i Neapel i Italien när hon och hennes vän Sofi sitter på en restaurang med en varsin pizza. Plötsligt säger Sofi att hon inte kan äta sin del eftersom hon redan har ätit så mycket att hon gått upp flera kilon. Ångesten framgår tydligt. Och då säger Roberts: ”Let me ask you something. In all the times that you’ve undressed in front of a gentleman, has he ever asked you to leave? No? It’s because he doesn’t care. He’s in a room with a naked girl – he just won the lottery. I’m so tired of saying no; waking up in the morning and recalling every single thing I ate the day before, counting every calorie I consumed so I know just how much self-loathing to take into the shower. I’m going for it. I have no interest in being obese, I’m just through with the guilt. So, here’s what I’m going to do, I’m going to finish this pizza, and then we are going to watch the soccer game, and tomorrow we are going to go on a little date and buy ourselves some bigger jeans.”

För att bära ett så tungt budskap, är det här den mest träffsäkra dialog jag vet. Den har bidragit till min förändrade inställning som går ut på att unna mig själv av allt det där goda i livet och att älska mig själv för det. Efter en lång tid har jag lärt mig att med rätt vinkel kan du ändra hela linsen du ser på världen med och en dag upptäcker du plötsligt att det har fått ett ljuvt, rosaaktigt sken. Och går vi upp i vikt? Ja, då går vi helt enkelt och köper ett par större jeans.

Kate Moss kanske borde ta sig en funderare.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Manon Lamartine

Skribent

My Larsen

Fotograf

KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….


Krönika: Alicia Grevsten: ”Nästan en vän”

16 mars, 2018, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt…


Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första…



Instagram


Twitter