Manon Lamartine: En lång resa till kroppspositivitet

23 september, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det finns ett känt citat av Kate Moss där hon sa: ”nothing tastes as good as skinny feels”. Men om Kate Moss hade växt upp med min pappas ostpiroger hade hon nog instämt om att detta inte riktigt stämmer. Det tog flera år för mig att inse hur mycket mat och lycka påverkade varandra i mitt liv och att skuld och mat inte behövde ha med varandra att göra. Det är hittills det mest komplicerade förhållande jag har haft, med en mer intensiv hatkärlek än något jag tidigare upplevt med mina verkliga ex.

Mitt sköra, 14-åriga jag slängdes in i en desperat kamp efter att uppnå ett ideal som jag inte hittat på själv. Det blev djupt inplanterat sen dagen jag fick hålla i min första Barbiedocka och det bekräftades när jag såg Mischa Bartons späda karaktär beskrivas som den populäraste och snyggaste tjejen på skolan i dramaserien ”OC”. Precis som du, fick jag lära mig vad skönhet var, och samhället var varken en logisk eller pedagogisk lärare. När jag ser tillbaka på min tonårsfas inser jag hur den har präglat mig och jag ser tydligt vilka spår som har lämnats. Resultatet har blivit min fåfänga och min osäkerhet, ett gäng av ohälsosamma tankemönster och allra viktigast – en omättlig aptit på mat i alla dess fantastiska former.

För många har det blivit en daglig rutin att omedvetet uppmärksamma allt som är fel med ens utseende och att punktvis lista upp dem områden som måste förbättras (eller var det bara jag?). Jag vet i alla fall att mina tjejkompisars senaste önskningar till universum har innefattat klassikerna; smalare lår, fylligare rumpa, plattare mage och fastare bröst. En märklig hybrid av ideal egentligen. Det ultimata kroppsidealet har gått från valfri (och fettfri) Victoria’s Secret-modell till rumpmuskler av sten, ända bort till dem mjuka och kurviga Kim-Kardashian-formerna (äkta eller inte) – och till slut har idealet blivit en mix av dessa. Och hur många tjejer, tror du, känner att de hör hemma i den här väldigt avgränsade mallen?

En undersökning av Rädda barnen visar att var femte kvinna i Sverige har eller har haft en ätstörning under sitt liv. Det har även angivits att hela 1-2% av Sveriges befolkning lider av någon form av ätstörning, men mörkertalen är fortfarande enorma. De personer du minst anar kan vara de som varje dag ser sig själva i ett gråaktigt ljus. För det är sannerligen en gråzon – en gråzon som består av ständiga skuldkänslor och en motstridig inre dialog. Du är alltid ensam men ändå aldrig helt ensam. Känslan av otillräcklighet gör dig sällskap, tillsammans med frustrationen över att inte känna av viktnedgång tillräckligt snabbt och oron när du vet att du skadar dig själv men inte längre har kontrollen att sluta.

Så vad krävs det för att verkligen sluta? Jag talar av personlig erfarenhet när jag säger att letandet efter en syndabock kommer att ta en lång tid och efter många år kommer det inte att göra dig lyckligare. I slutet av dagen måste vi bara acceptera att skönhetsideal är något som alltid har funnits och hur mycket vi än försöker eliminera dem så kommer det alltid att dyka upp nya trender och mallar att passa in i. För att varje individ ska kunna göra en verklig skillnad måste vår energi läggas på rätt sak – och det är att fylla våra tankar och liv med positivitet, glädje och en skärpt attityd gentemot våra kroppar.

Numera har jag ersatt min gamla kamp med en ny, där målet är att varje dag suga åt mig av all kroppspositivitet som det finns tillgång till. Instagramkontot ”Bodyposipanda” är en högt rankad inspirationskälla på min lista, där anorexi-överlevaren Megan Crabbe uppmanar (främst) kvinnor att älska sina kroppar precis som de är, oavsett storlek och form. Bild för bild bryter hon ner alla ouppnåeliga skönhetskrav som vi blivit programmerade med och påminner oss om alla sanningar vi glömt. Till exempel, att vi allihop faktiskt har så kallade ”belly-rolls” när vi böjer oss ner. Att antalet kalorier eller socker som du får i dig inte är en reflektion av din karaktär. Och att någon annans skönhet aldrig behöver äventyra din egen. Megan Crabbe har blivit min nya lärare sen jag slutade lyssna på samhället, och hon har utbildat mig väl om vad skönhet egentligen är.

En annan värdig inspirationskälla med en hälsosam livsåskådning är filmen Eat Pray Love, där Julia Roberts spelar en vilsen kvinna som gör en jorden-runt-resa i hopp om att hitta sig själv. Min favoritscen utspelar sig i Neapel i Italien när hon och hennes vän Sofi sitter på en restaurang med en varsin pizza. Plötsligt säger Sofi att hon inte kan äta sin del eftersom hon redan har ätit så mycket att hon gått upp flera kilon. Ångesten framgår tydligt. Och då säger Roberts: ”Let me ask you something. In all the times that you’ve undressed in front of a gentleman, has he ever asked you to leave? No? It’s because he doesn’t care. He’s in a room with a naked girl – he just won the lottery. I’m so tired of saying no; waking up in the morning and recalling every single thing I ate the day before, counting every calorie I consumed so I know just how much self-loathing to take into the shower. I’m going for it. I have no interest in being obese, I’m just through with the guilt. So, here’s what I’m going to do, I’m going to finish this pizza, and then we are going to watch the soccer game, and tomorrow we are going to go on a little date and buy ourselves some bigger jeans.”

För att bära ett så tungt budskap, är det här den mest träffsäkra dialog jag vet. Den har bidragit till min förändrade inställning som går ut på att unna mig själv av allt det där goda i livet och att älska mig själv för det. Efter en lång tid har jag lärt mig att med rätt vinkel kan du ändra hela linsen du ser på världen med och en dag upptäcker du plötsligt att det har fått ett ljuvt, rosaaktigt sken. Och går vi upp i vikt? Ja, då går vi helt enkelt och köper ett par större jeans.

Kate Moss kanske borde ta sig en funderare.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Manon Lamartine

Skribent

My Larsen

Fotograf

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter