Lucka 24: Victorevangeliet 2:1-20

24 december, 2016, 10:00 Krönika Lämna en kommentar

Julafton är här! En dag vissa förknippar med lycka och andra med ren och skär ångest. Vissa spenderar dagen ensamma och önskar att den bara ska vara över. Vissa spenderar julafton med en släkt som de knappt vill träffa medan de döljer alla sina slitningar för att en dag om året upprätthålla en fasad av normalitet. Vissa lyckliga få spenderar julafton med släkt och vänner som de faktiskt genuint älskar. Även om jag aldrig varit något stort fan av julafton så får jag nog lyckligtvis räkna mig till den sistnämnda kategorin. Jag älskar min släkt. Men de är bra skumma. Här följer en prognos om hur jag tror att årets jul kommer att utspela sig. De har under mina 22 år sett oroväckande lika ut och jag utgår ifrån att även årets högtid följer samma gamla vanliga mönster.

08.00
Sunda människor, sinnessjuka människor och förväntansfulla barn vaknar med ett leende. Jag å andra sidan vaknar med rödsprängda ögon och stora påsar under ögonen. Vin på dan före dopparedan kanske inte var en så bra idé ändå. Men fan vad mysigt det var. Pigg som en lärka valsar min syster genom lägenheten, trots att hon deltog i gårdagens vinorgie. Varför fick jag inte den där pigga genen?

Frukosten är tillagad och förberedd av lärkan själv. Julinslagen finns där. Julskinka, köttbullar och den givna sillen som ingen någonsin vågar röra men som ändå står på bordet. Mer som dekoration än faktisk mat. Självklart finns det en nyttig touch på frukosten. Kanske det är därför lärkan alltid är så pigg. Jag plockar upp en brödbit, som mer liknar en fröpåse från närmsta blomsterhandel, än en normal bit bröd. Kan människor ens äta det här? Kommer det växa blommor från min mage? Frågorna är många men jag är för trött för att söka svar. Lyckligtvis finns det kaffe och jag är snart människa igen.

12.00
Vi har börjat förbereda oss för den obligatoriska utflykten till mormor och morfar. Där samlas klanen Nilsson/Lindahl för att äta tills vårt blodsocker är hälsovådligt högt, läsa evangelium som 1/10 av närvarande faktiskt tror på och traditionsenligt kolla på kalle anka, trots att ingen egentligen är intresserad av förlegad tecknad film.
Innan avfärden tänker jag att ett toalettbesök kanske är på sin plats. Väl inne i badrummet möts jag av en hord av Nilssons. Beklagligen en inte alltför ovanlig syn. Min mor sitter och kissar. Min far står bredvid och borstar tänderna. Min syster sitter på tvättmaskinen mittemot ledigt konverserande med mor och far. Fyra halvnakna Nilssons i badrummet. Helt skamlösa. Allt som vanligt på hemmafronten med andra ord.

14.00
Vi är framme hos mormor och morfar. Släkten är förenad, en gång om året. Efter en dödligt stor dos julmat och den obligatoriska repetitionen av allas arbetssituation och civilstånd är det dags. Mormor halar fram en bibel tjockare än min lagbok. Mycket kan man säga om den där Jesus och hans lärjungar men de var i alla fall produktiva författare. Man hör nästan hur andningen blir tyngre av att bära upp vikten av två testamenten av tvivelaktig information. Andaktigt lägger hon ned bibeln på soffbordet.
”Kan inte någon av barnbarnen läsa julevangeliet i år?” Stela blickar naglade i golvet. Inte jag. Inte jag. Snälla gode gud inte jag. Efter minuters tystnad utan att någon vågar möta mormors blick suckar hon och tar till orda själv. Som varje år. Jag lyssnar med ett halvt öra. Något om Jesus och en krubba. Något om tre visa män som kommer med presenter till lilla Jesus. En medeltida babyshower. Men med lite halvdana presenter. Vem ger egentligen myrra, rökelse och guld till en nyfödd unge? En sak tar jag med mig från berättelsen om den första julen. Tre visa män borde inte få hålla i en babyshower. Någonsin.

18.00
Julklappsutdelningen går till som vanligt. Vi skippar tomten men låter morfar dela ut klapparna. Han är ju trots allt den som är mest lik en generisk jultomte. Grått skägg, om än lite kortare än tomtens. En lite piggare stämma än den generiska tomterösten. Definitivt bättre klädd än jultomten. Fan, alla borde få ha Bertil Lindahl som tomte. Han är ju som gjord för det. Med inlevelse läser han samtliga rim på paketen. Har någon inte gjort sitt förarbete som instruerat och glömt bort att rimma på julklappen är han kvick med att hitta på ett. Traditioner ska följas. Till punkt och pricka.

19.00
Efter morfars förträffliga skådespeleri som modern tomte är det dags för mormors traditionsenliga tal. Det börjar som vanligt… ”Vi vet ju inte hur många gånger till vi hinner fira jul tillsammans”. I hennes huvud har hon varit döende sen 50-årsåldern och samma visa upprepas varje år. Trots att hon nog är en av de piggare och friskare 70-åriga damer jag vet. Vi går med på hennes tal och försätter oss i stämningen att det faktiskt kanske är den sista julen vi firar tillsammans, trots att vi vet att så inte är fallet. Min prognos är att gumman har ytterligare minst 20 år att ge.

20.00
Det är dags för alla att åka hemåt, det är faktiskt fantastiskt att få träffa släkten en gång om året men man kan lätt känna sig lite dränerad efter bombardemanget av intryck och den påtvingade vördnad som krävs när man firar jul med troende människor. Vi kramas och en nästan filosofisk känsla av glädje slår mig ändå.

Släkten är en konstig mix av folk som liknar mig men inte är mig. Vi har alla samma drag men har utvecklats åt olika håll. Jag kan se spår av mig själv i allihop. Mormors oro, morfars driv, min morbrors förmåga att fullständigt nörda ned sig i ett ämne, min mammas alltid lite stressade uppsyn, pappas timida framtoning och alltid lika pliriga leende. De finns i mig och jag finns i dem. Jag gillar det. Jag älskar dem.

21.00
Återigen hemma i föräldrahemmet med bara mamma, pappa och min syster. Här kan man äntligen slappna av helt och hållet. Bara vara sig själv. Inte behöva fejka ett stelt leende eller skratta åt någon halvdan ordvits. Vi kan i lugn och ro diskutera allt som hänt på julfirandet med släkten. Allt som hänt under året. Alla våra sorger och glädjeämnen. Min syster har för vana att kalla oss för familjen utan filter och jag tror faktiskt att hon har rätt. Här finns det inga filter alls. Det är befriande. Det är lugnande.

Det är det här som jag ser fram emot med julen. Jag skiter egentligen fullständigt i presenter, julgranar och julmat. Men att få komma min familj så nära att vi nästan smälter samman till en enda person. Det är det finaste som finns.

Nu går Lösnummers redaktion på julledighet och är tillbaka efter nyår! God jul och gott nytt år önskar hela Lösnummers redaktion!

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…