Linnea Nygren: Skriet från cykelstället

21 oktober, 2016, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fått en diagnos, av mig själv. På ett sätt känns det skönt, som om många bitar i mitt liv faller på plats. På ett annat sätt lite tröstlöst. Jag är samma, men ändå en annan. Och kommer aldrig att kunna ändra mig.

Det hände i somras. Jag stod med famnen full med kläder, instrumentkablar, ett söndrigt manus samt en näverlur, och gjorde mitt bästa för att låsa upp min bil med hjälp av omväxlande höften och ena knät. Min vän och kollega Alice stod bredvid och såg på. Hon skakade långsamt på huvudet och sa:

”Alltså, du är verkligen osams med den fysiska verkligheten typ hela tiden!”

Där var den, min diagnos. PKMA. På Kant Med Allt. Om jag baserar nedanstående antagande på det samlade beteende som ni, mina medmänniskor, visar utåt, så antar jag att detta inte är ett syndrom som alla lider av. Så för att öka medvetenheten om PKMA (och för att få gnälla lite i största allmänhet) så ska jag nu ta med er på hur en dag i en PKMA:ares liv kan se ut! Häng med!

Säg att du ska genomföra den hyfsat basala handlingen att ta dig till skolan. Packa väskan, gå ut genom dörren, nerför trapporna, ut till cykeln, cykla iväg. Enkelt! Gjort på tio minuter! För dig i alla fall. Antar jag. För någon med PKMA ser det lite mer ut så här:

Packa väskan. (Observera att detta bör göras efter att du tagit på dig ytterkläderna, med baktanken att “packa kommer nog inte ta så lång tid”.) Packningen innefattar moment som ”var har jag lagt hörlurarna nu då?”, ”hopp över liten tvättkorg (som står mitt i hallen eftersom det är kaos i garderoben)”, ”Uuusch!!! Note to self: glöm aldrig mer äpplen i väskan i en vecka…”, och tillslut, när väskan är färdigpackad och stängd och klockan börjar närma sig tiden för seminariet du ska till: ”Fick jag med mobilladdaren eller hur var det?”. Packa upp hela väskan igen, upptäck att du packade ner laddaren, gnissla tänder av ilska medan svetten börjar rinna innanför dunjackan och knöla ner allt i väska igen.

Gå ut genom dörren. Låter lätt men är en konst. Här finns oändligt många frågor att ställa sig: glömde jag spisen på? Släckte jag verkligen alla lampor? Är kylen stängd? Har jag med mig cykelhjälmen? Efter att ha varit inne och vänt ett par gånger kan det vara lagom att ta sig ner för trapporna (4 st), gå fram till cykeln, dra på sadelskyddet, och upptäcka att cykelnyckeln är kvar uppe i lägenheten. Få ett nervsammanbrott lite snabbt, slit av ditt fräsiga sadelskydd med tigerränder på igen så att ingen kan stjäla det, och skynda sedan tillbaka upp 4 trappor för att hämta den förbannade nyckeljäveln.

Låsa upp cykeln. Nu kommer ett balansnummer: med endast två händer ska du på effektivast möjliga sätt manövrera en ryggsäck, ett sadelskydd, ett par vantar, mobil + hörlurar (ihoptrasslade), en hjälm, ett pannband, en cykelnyckel och ett cykellås till sina slutdestinationer (på huvudet, i låset, etc.). Lycka till säger jag!  Speciellt nervkittlande blir uppdraget om någon marodör struntat i den oskrivna regeln att använda varannan ögla på cykelstället, och parkerat sin cykel väldigt långt inne i din cykels comfort zone. Precis sådär nära så att du inte riktigt kommer åt framhjulet där ett av låsen sitter… Efter att du nästan brutit nacken när du vikt dig dubbel över styret för att komma åt låset, och efter att vantarna ramlat ner från pakethållaren (tillfälligt förvaringsställe) för andra gången: sparka till cykeln (för det är ju helt klart cykelns fel) och kalla den fula ord. Försök backa ut skiten från cykelstället men upptäck att du bara låst upp ena låset. Explodera av ilska lite diskret och bege dig ut på vägarna, fruktansvärt försenad.

Cykla iväg. Eftersom det är i Örebro du bor kommer det även nio dagar av tio att blåsa full storm ute och om du då lider av PKMA så kommer du att föras med av vinden och landa i Västerås.

Där har ni den alltså, inblicken i en PKMA:ares verklighet. Det är inte vackert. Men såna som vi ska väl också finnas, antar jag. Skänk oss gärna en tanke nästa gång du hör någon häva upp ett skri av frustration vid cykelställen utanför muttrarna. Det är förmodligen mig du hör.

(Och, alla välvilliga tips av typen “packa väskan kvällen innan”, “var sak på sin plats” och “börja med saker i tid” ser jag på som illvilliga och ondsinta försök att snuva mig på min personliga upplevelse av att ha PKMA… så det så.)

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…


Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…



Instagram


Twitter