Ledare: Studentkåren behöver inse vikten av sina organisatoriska brister

31 oktober, 2019, 12:12 Ledare, Örebro studentkår, Lämna en kommentar

Jag redogjorde i min förra ledare att denna typ av texter skulle publiceras varje månad i Lösnummer. I oktober har jag medvetet väntat till det absoluta slutet av månaden för att först hinna besöka den politiska sammankomst som i Örebro studentkår går under namnet fullmäktigemöte. Studentkårens högst beslutande organ. Studentkårens riksdag. En vital drivkraft i studentkårens maskineri.

I min förra ledare var jag även kort inne på att det organisatoriska maskineriet visar sig stundtals inte vara särskilt väloljat för varken Örebro studentkår eller Örebro universitet. Det kommer snarare in grus ibland och maskineriet kärvar. Min uppfattning är ärligt talat att istället för att skyffla in kol och hålla ett jämt och pådrivande tempo tvingas Örebro studentkårs maskinrum bestå av engagerade eldsjälar som kämpar med att rensa gruset för att maskinen inte ska låsa sig totalt.

Fast går det att tala om en kris? Givetvis visar olika delar av Örebro studentkårs verksamhet även upp tydliga positiva tendenser. På fullmäktigemötet i tisdags kunde kårstyrelsen rapportera att arbetet med 17/19 konkretiserade mål för verksamhetsåret var påbörjat, varav sex stycken mål redan var uppfyllda. Det är ju bara att räkna enkel matte för att förstå vad det innebär om den takten fortsätter fram till sista juni 2020. En välbesökt medlemsdag anordnades i Kårhuset för ett tag sedan. Avtal innehållande medlemsexklusiva rabatter har signerats med olika företag runt om i Örebro – senast hos nöjesjättarna Pitchers och Prison Island. Det ständigt populära Haunted House sålde dessutom slut i år igen!

Så långt allt gott. Personal på Örebro studentkår och dess aktiebolag Örebro Kårhus gör verkligen ett bra jobb i höst. Och jag skulle här kunna rabbla på om hur allt jag nyss nämnt enbart är en fin fasad utåt för medlemmarna medan verkligheten på något sätt är mörk och hemsk. Men istället för att prata om underliggande kriser, undergång, död och elände vill jag helst prata potential. Klart är dock att potentialen är svår att definiera bortom ”enad studentröst”, ”gemensam samlingspunkt” och liknande. Men potentialen kommer aldrig att uppnås om studentpolitiken ska förhindras av att diskutera vem som gjorde vad, vem som tycker som vem, vem som har rätt och vem som har fel. Det tror jag att flera fullmäktigeledamöter var sugna på att slippa under terminens första möte och istället arbeta med att föra sina medlemmars talan.

Nu fanns det ju förvisso enbart organisationsinriktade motioner på agendan, det kan ju tyda på en hel del bara det. Ser medlemmarna möjligtvis bara introduktionen och Timebeer på sin höjd medan själva studentkåren i deras ögon bara består av internt trassel? Jag vill inte tro det. Jag vill tro att de ser högklassig utbildningsbevakning och studiesociala garantier. Det finns en fantastisk rubrik i Lösnummer nr 3/1986 (ja, en del antikvarier finns kvar i våra ägor). En debattartikel från vad man får förmoda är en vanlig student som man säkert hade kunnat ändra lite detaljer i och sedan rakt av publicera även år 2019.

ÖPPNA GÄRNA BILDEN I EN NY FLIK OCH LÄS HELA INSÄNDAREN FRÅN 1986

Just det får mig att vilja fokusera på potential, även om det är svårt. Jag menar – pågick debatten redan 1986 men studentkåren ändå lever kvar 33 år senare finns det väl ingen anledning att tala om kris? Jag tror, smått filosofiskt, att många personer i den genomsnittliga studentåldern har ett inbyggt driv att kämpa för en organisations potential. Och tro nu inte att Lösnummers maskineri ser särskilt annorlunda ut. Som en fristående del av Örebro studentkår har vi också våra organisatoriska utmaningar som jag som chefredaktör är högst ansvarig för under detta verksamhetsår. Samtidigt måste jag även reservera mig för att jag fortfarande är ny och därför kanske rentav missförstår Örebro studentkårs situation. Men jag kan inte låta bli att samtidigt tänka att jag bara sett toppen av isberget.

Det har tagit tid att hamna i den problematiska sitsen. Kanske har problemen rentav alltid funnits? Det kommer också ta tid att ta sig ur den. Men om Örebro studentkår ska vara relevanta i framtiden (Läs: om Örebrostudenter ska vilja arbeta inom studentkåren) måste vi jobba med att identifiera och lösa de mest akuta problemen. Med stöd från studentkårens blotta överlevnad sedan 1986 väntar jag dock gärna med krisstämpeln.