Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018 och jag trodde blint att slavhandeln var över. Fastän jag själv har upplevt vissa rasistiska händelser så har jag ändå trott att det var över. Jag övertalade mig själv att det alltid kommer att finnas idioter som kommer ha någonting emot min hudfärg. Men den senaste tiden har jag blivit påmind och inspirerad till att säga något. Stå upp för mig själv och mina medmänniskor. Överallt i medierna får vi höra om slavhandeln i Libyen, hur afro-amerikaner blir behandlade i Amerika och hur ordet ‘neger’ slängs runt utan konsekvenser. Lovette Jallow arrangerade demonstrationen mot slaveri den 25 november i Stockholm och allt inom mig stannade. Mina ögon fylldes med tårar och jag blev så tagen av att höra aktivisterna säga att vi måste stå upp för oss själva och respektera oss själva. Minnen från min barndom sköljde över mig.

Jag minns det som om det var igår. Sju år gammal, ny i Sverige och kunde knappt förstå att jag äntligen får krama om min älskade mamma och äldre bror. Tiden passerade snabbt och efter sju år ifrån varandra, enades familjen igen. Jag kände direkt igen henne från bilderna som hängde på väggarna hos mormor och morfar. Min mamma är ensamstående och jag har aldrig känt att någonting fattades. Hon är min mamma, syster, bästa vän och en far. Hon fyller alla roller utan tvekan. Hård men mjuk, stark men svag för sina barn, förlåtande men också konsekvent.

Nynäshamn blev mitt nya hem, svenska blev mitt nya språk och jag gjorde allt jag kunde för att smälta in. Ena dagen var jag i mitt hemland Etiopien och nästa dag var jag i mitt nya hemland Sverige. Jag minns lyckan över att få träffa min mamma och äldre bror men jag minns också sorgen och saknaden efter mina släktingar. Jag saknade att leka ute i värmen, saknade maten och mest av allt saknade jag känslan av att tillhöra. Min mamma försökte göra allt i sin makt för att jag skulle trivas. Vi skulle trots allt aldrig flytta hem till Etiopien igen.

Gröndalsskolan var början av utanförskap för mig. Jag hade svårt att smälta in fastän jag försökte platta mitt hår spikrakt som alla andra, jag klädde mig i samma klädmärken som de flesta och försökte tala så bra svenska som möjligt. Första terminen lämnade jag skolgården ledsen och i tårar. Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något. Jag minns en dag när klasskamrater skrattade och pekade medan jag låg på marken gråtandes. Jag minns hur läraren tog mig i handen och sa ”boys will be boys, maybe he likes you”, som om det inte spelade någon roll att han slogs och knuffade mig tillräckligt hårt så att jag fick skrapsår på knät.

Jag glömmer aldrig bort hans namn, sättet han stod och den stunden jag fick höra ordet neger. Jag gick hem tidigt från skolan den dagen och kunde inte sluta gråta. Han hade hällt vetemjöl på mitt ansikte och skrikit neger flera gånger. Hemkunskapsläraren sa inget förutom “så får man väl inte göra”. Jag sprang hem och berättade allt för mamma och frågade vad ordet neger betydde. Hon bad mig att torka bort mina tårar och att klä på mig igen. Vi gick tillbaka till skolan och jag väntade utanför klassrummet medan mamma gick in i klassrummet. Jag var nervös och otålig. Efter en stund kom mamma ut. Jag hade aldrig sett henne så arg och rakryggad.

På vägen hem berättade hon vad ordet neger betyder och att jag inte hade något att vara rädd för. Hon delade med sig av olika händelser som hon själv hade råkat ut för, hon stannade på vägen och kramade mig riktigt hårt. Hon fortsatte med att säga att jag är värd lika mycket som allt levande omkring oss och att jag aldrig ska använda ordet neger eller låta någon annan kalla mig för neger igen. Den eftermiddagen lärde jag mig vad neger betydde men det slutade inte sägas den dagen, inte mot mig eller miljontals andra människor runt om i världen. Jag vill inte att någons barn, oavsett etnicitet, ska höra nedvärderande ord om deras hudfärg, eller att de inte passar in. Det är vårt ansvar som vuxna individer att se till att sådana fula ord inte passeras vidare ner i generationerna. Låt inte dina barn, syskon, kusiner eller vänner använda diskriminerande ord mot någon annan och gör de det så stå upp för dina medmänniskor. Det är snart 2018, detta ska INTE vara ett problem längre!

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Lamrot Gebremariam

Skribent

Patrik Westerberg

Fotograf

Jenniina Martikainen

Fotoredigerare

Manon Lamartine: ”Jag är färdig med skuldkänslorna”

19 januari, 2018, 11:01 Krönika Lämna en kommentar

Det finns få saker som mäter sig med det mäktiga julbord som serverades i mitt hem på julafton. En aptitretande,…


Emma Möller: ”Det är väl ändå en bedrift tycker jag”

12 januari, 2018, 13:04 Krönika Lämna en kommentar

Nu är tiden kommen. Det är dags för mig att lämna Örebro och även om jag, när jag flyttade hit…


Ulrika Winge: ”Julens imperfektion”

22 december, 2017, 15:31 Krönika Lämna en kommentar

Idag är jag lite seg. Det är en sån dag idag, där jag helst inte vill göra så mycket alls….


Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…



Instagram


Twitter