Krönika: Tack för mig, Lösnummer!

För fem år sedan satt jag nervös med en nyskriven krönika som jag ville skicka till Lösnummer. Det tog ett tag men till slut skickade jag in den med något ursäktande meddelande där jag ville betona att den kanske inte var tillräckligt bra och att det inte gjorde något om den inte publiceras. Lösnummer publicerade den och jag ville skriva fler och fler krönikor. Jag skickade in fler och mina medskickade ursäktande meddelanden blev kortare.

Där mitt i tentaångest och tråkig kurslitteratur fick jag ett fritt rum att uttrycka mig i. Ett utrymme där varken källhänvisning eller vetenskapliga begrepp varit obligatoriska. Under fem år har jag fått skriva krönikor för Lösnummer och det är mycket man hinner med då. Jag har hunnit flytta sex gånger, skaffa tre katter, köpa en bil, hoppa av sjuksköterskeprogrammet och påbörja en ny utbildning. Små glimtar av livet som finns bevarat i form av krönikor som jag kan gå tillbaka till och läsa. En digital minnesgång att gå i tack vare att Lösnummer tagit emot och publicerat mina krönikor.

Om ungefär en vecka tar jag min examen och eftersom min sista tid på Örebro universitet har präglats av en pandemi så har det varit extra tacksamt att ha Lösnummer där. En fin gemenskap vid varje redaktionsmöte på tisdagar 16:15 via Zoom, en bit av studentlivet trots att det är i videoformat.

Nu fem år senare sitter jag nervös och försöker få ner en sista krönika för Lösnummer. Ett hejdå, ett tack, en sista fanfar. Det känns märkligt tomt och svårt att få ner orden. Hur ska jag kunna beskriva fem år i en kort krönika? Hur ska jag kunna beskriva hur fint det har varit att få det här fria rummet som jag fick av Lösnummer under fem år?

Det får bli något så simpelt som ett tack. Tack för mig och tack för att jag fick vara en del av er, Lösnummer!

---

Instagram