Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång, så där så att det blir fult och barnsligt. Blir för arg av fel anledningar och är för krävande – jag kanske blir jobbig att vara omkring. Skrattar nog ofta för högt och för mycket, så där så att alla bara längtar tills jag blir tyst. Ett fult skratt som inte kan kontrolleras utan bara väller ut ur munnen. Jag kanske skriker och pratar för ofta, för mycket, är för ärlig och öppen. Pratar så mycket att man slutar lyssna för det mesta jag säger är ändå ointressant eller så har jag sagt det förut. Rättar andras grammatiska fel så mycket att jag bara blir jobbig att göra skolarbeten med eller vara vän med.

Jag kanske är för naiv ibland, inte så där att det blir gulligt utan bara patetiskt. Eller så kanske jag är jobbig för att jag är så pessimistisk hela tiden och inte tror att någonting kommer att lösa sig. Människor kanske tänker att jag stör eller är jobbig när jag springer runt och pratar med alla jag ser när jag är full. Kanske skrattar människor åt mig när jag kör bil och skriker med till musiken som spelas på högsta volym, så högt att det säkert hörs ut. Kanske tycker andra att jag är larvig som sitter och skriver dikter istället för att kolla på serier när jag kommer hem.

Min släkt kanske är besviken på mig för att jag inte vill det som de flesta andra vill; skaffa barn, jobba med något vettigt, köpa hus, flytta tillbaka till min hemort. Min pojkvän kanske blir ledsen för att jag inte vill bo ihop med honom eller för att jag uttrycker min kärlek genom att reta honom. Om de som bor mittemot mig ser mig från fönstret kanske de hånar mig när jag dansar omkring i min lägenhet och sjunger med i låtarna som spelas även hemma på högsta volym. Det kanske inte är charmigt att jag sover med Nalle Puh varje natt eller att jag måste prata med varenda katt jag möter på gatan. Jag kanske faktiskt är jättetråkig och inte alls någon speciell som man lägger märke till. Jag kanske inte är så vild som jag känner mig, kanske inte är fylld av färger eller glitter i mitt blod, utan kanske alltid är så grå, genomskinlig och kall som jag ibland känner mig.

Jag kanske tror för mycket om mig själv och har för höga drömmar – men allt detta är ju jag. Och min själ är inte till för att tämjas, bara till för att hållas ibland.

Rebecca Stråhle-Wolke

Skribent

Oskar Geijersson

Illustration

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…