KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Det är faktiskt helt okej” - Lösnummer

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Det är faktiskt helt okej”

16 oktober, 2019, 11:28 Krönika Lämna en kommentar

En dag slutar ni att prata. Ni har pratat varje dag i flera månader, kanske till och med flera år. När ni ses känns det krystat och tillgjort, som att ni måste leta fram samtalsämnen och kämpa för den obehagliga tystnaden. Förut har ni knappt hunnit andas för att ni haft så mycket att prata om och om det blivit tyst har det aldrig varit jobbigt. Nu finns knappt ett meddelande på Messenger kvar eller en Snapchat med en rolig kattbild. Nu finns inget kvar, det är tyst mellan er och du vet inte hur det hände.

Men det känns okej.

Jag åkte förbi Vaggeryd för inte så längesedan. När man åker in i Vaggeryd syns deras kommunslogan direkt. ”Vaggeryd – där hjulen alltid snurrar”. Jag hade en kompis från högstadiet till gymnasiet. Hon sa en gång, för flera år sedan, hennes tanke om denna slogan. ”Det är för att alla bara åker förbi där”. Jag tänker på den meningen ibland och även denna gång då jag åkte förbi Vaggeryd för första gången sedan jag bodde hos mina föräldrar. Jag har inte kvar henne som vän längre. Vi båda flyttade men jag vet att hon flyttade tillbaka efter ett tag. Jag ser sporadiska händelser på hennes sociala medier men vi har ingen kontakt idag. Jag hade en vän som jag skrev med nästan varje dag. Vi fann varandra på krogen genom Kent och han blev snabbt min bästa vän. Jag har flera andra vänner där vänskapen inte finns kvar. Det har inte hänt något, det är bara livet som hänt – hur klyschigt det än låter. Vänskapen har runnit ut, glidit iväg. Jag vet inte hur det hänt, eller varför, men det känns okej. Livet är väl så, att människor kommer och går. Vissa stannar kvar för alltid, vissa stannar kvar länge, vissa försvinner utan att man vet varför, vissa försvinner för att man aktivt klipper banden. Jag har inget ont mot min kompis från gymnasiet och inte heller mot honom som var min bästa vän. De är inte elaka personer, vi har inte bråkat och jag tänker inget ont om dem. Jag kommer alltid att hålla kvar dem i mitt hjärta och fortsätta tänka på dem och önska dem väl. Tiden har bara hänt, någonstans på vägen försvann kontakten och tystnaden tog över.

En dag stöter ni på varandra. Pratar lite snabbt om vad som hänt sedan ni sågs. Inser att inget är som det en gång var, när man var liten och hade hela världen framför sig. Inser att det är så olika världsbilder nu, så olika personer. Ni säger att ni måste höras och ha mer kontakt men det kommer inte att hända.

Och kanske är det okej. Kanske är det faktiskt helt okej.

–

Skribent: Rebecca Stråhle-Wolke