Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att se inkommande trafik från bakom hörnet på dagiset, vilket jag vet om. För ett knappt halvår sedan kom jag cyklandes mot gatan i hög fart och struntade i att bromsa in för att försäkra mig om att det var fritt fram att korsa. ”Kommer det en bil, så kommer det en bil”, tänkte jag. Den tanken var bara en droppe i den flodvåg av skadliga, förlamande och panikframkallande känslor som länge härjat inom mig, och som jag nu var skrämmande nära att drunkna i på riktigt.

Det kom ingen bil. Inte den här gången, och inte gångerna efter heller. Inte en enda gång kände jag lättnad över att ha kommit hem hel. Det blöta, tunga täcket av ångest och självtvivel som fick hela mitt väsen att värka så hade tagit över hela min tillvaro. ”Jag klarar inte av det här”, ”Tänk att få upphöra”, ”Jag vill inte leva” – tankarna eskalerade. Den som skrämde mig allra mest kom när jag byggde legotorn med min två-åriga systerson i knät. ”Det här är kanske sista gången jag får se dig”, viskade jag i mitt huvud till den person som jag älskar på ett sätt jag två år tidigare inte visste var möjligt.

Så långt fick det gå innan jag vågade. Med hjälp och uppmuntran från vänner fick jag till slut samtalsstöd. Stora förändringar i kombination med kontinuerligt hög stress och, till råga på allt, det enormt skadliga sättet att basera hela sitt människovärde på prestationer. Dessa faktorer hade byggt upp den där ökända väggen som jag nu hade traskat rakt in i. När samtalsstödet inte längre räckte till och den akuta paniken slog ned mig hyperventilerande på golvet än en gång tog jag till min stora förvåning nästa ostadiga steg.

Efter det svåraste samtalet jag hittills ringt satt jag gråtande i ett undersökningsrum på vårdcentralen och läste upp ett klotter av ord som skulle beskriva hur mitt liv sett ut den senaste tiden. ”Tror hon på det här?”, ”Jag är väl inte alls sjuk”, ”Vem försöker jag lura?”, tänkte jag. Men mina tankar motbevisades då jag lämnade mottagningen med ett recept och en telefontid inbokad till två veckor senare.

För tre veckor sedan hämtade jag ut sista förpackningen antidepressiva som jag får med receptet som läkaren jag fick träffa akut i november skrev ut. Milt sagt ser min vardag väldigt annorlunda ut idag. Jag är på många sätt förändrad efter utmattningen. Mitt minne svajar, den fysiska orken är inte riktigt där än och emellanåt har jag förbaskat svårt att fokusera och prioritera. Men jag har successivt accepterat det, och slutat be om ursäkt. Jag lever igen, och inte mot min vilja.

Att möta sig själv och sina orimligt höga förväntningar någonstans halvvägs har varit min absolut största utmaning. ”Inget i naturen blommar året runt, var snäll mot dig själv”, och andra quotes man hittar på Pinterest och Instagram, ni vet. Det tog mig många år att sluta tolka mina känslor som svaghet. Att inse att jag aldrig skulle kräva av någon annan allt det jag så länge krävt av mig själv.

Kanske svamlar jag, kanske blev detta långt. Men det är okej. Det jag vill få fram är att det alltid lönar sig att våga ta emot hjälp. Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jenniina Martikainen

Skribent

KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…


Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…



Instagram


Twitter