KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en
av de blommor jag höll i händerna till busschauffören. Han såg på mig frågande innan
han log så smått, som av framtvingad artighet, och jag vände mig om för att gå av vid
bakdörrarna. När jag passerade hans vindruta på väg ner under bron log han stort och
höjde sin arm i en hälsning.

Min uppfattning är att vi håller oss för oss själva. Och med ”vi” är jag inte själv säker på om
jag menar människor i allmänhet, den stereotypiska svensken, min egen omgivning eller en
projicering som egentligen härstammar från mig själv. Allt jag vet är att en avvaktande
inställning gentemot omvärlden, i min upplevelse, är en norm som, likt många andra normer,
kan vara svår att avvika från. Den ligger som en skugga som förföljer alla dagens möten. När
jag väntar på bussen ställer jag mig så långt bort från andra resenärer att jag nästan står ute på
gräsmattan. När jag går genom Långhuset till min föreläsning i L3 håller jag blicken fast
fixerad framför mig, eller nerborrad i mobilen. När jag i mataffären, med möda, behöver gå
till en bemannad kassa snarare än att skanna mina varor själv nickar jag lite artigt mot
kassören utan att ta ur mina hörlurar. Gör allt i min makt för att inte behöva yttra ett ord eller
möta en blick.

Så är ju alla. Eller, så är ju många. Men inte min mormor. Jag minns hur det var att vara ute
med henne i Hallsberg där hon bodde. Jag tänkte: min mormor känner alla. Hon hälsade till
höger och vänster på alla stadens lärare, de hon kallade ”gubbarna från tågbanan” och
kyrkokören, men också på alla andra. Folk jag nu förstått var okända för henne. Och i
mataffären stod vi länge, när den var så tom som den ofta är i städer som denna, när hon och
kassörskan diskuterade allt mellan himmel och Hallsberg. Då ville jag ofta gå därifrån, gå
hem till hennes lilafärgade lägenhet och leka med dockor, och några år senare skrolla på
Instagram, men nu skulle jag göra allt för att få stanna kvar. Få se med egna ögon min
mormors givmildhet igen och den glädje hon spred. För nu har jag bara mitt minne kvar. Jag
minns alla timmar hon lagt på andra, utan att förvänta sig något tillbaka. Jag minns det året
hon gav julklappar, handmålade bordsunderlägg, till alla. Till familjen, avlägsna vänner och
personalen på hennes mammas ålderdomshem. Jag minns en säkert halvmeter tjock hög av
blommiga vykort som målats till samma personer och alla andra i hennes adressbok. Många
av dessa förblir ofärdiga.

Min mormor brukade ofta påpeka hur lika vi var. Vi båda fyllde år den 7:e december, vi båda
var allergiska mot gluten och vi båda gillade att leka med dockor, i alla fall ett tag. Jag tänker
numera mest att jag önskar att jag var mer som henne. Jag önskar att jag var öppen mot
världen, givmild även mot personer jag står utan relation till, och jag önskar att jag riktade
blicken uppåt när jag går i universitetets korridorer. Jag önskar att jag också var en som bröt
mot normen. Det önskar jag för jag vet hur det rör, hur det berör, hur det fastar hos andra och
hur det gör skillnad. Det var många som tog farväl av Inger Svensson, och det var många som
vittnade om en omätbar givmildhet som sträckte sig längre än vad jag någonsin hade vetat.
Själv kunde jag bara gråta tyst i min stol och minnas den hon var.

Om änglar finns på riktigt vet jag att min mormor redan hunnit bjuda alla de andra på kaffe
och rulltårta. Eller kanske på restaurangen på hörnet. Och jag vill inget hellre än att vara som
min mormor.

När jag gick på buss fem mot Hovsta, vid hållplats Slottet, log busschauffören stort när han
såg blommorna i mina händer, och sträckte sig skämtsamt mot dem. Jag log lite, ryckte
undvikande på axlarna och tittade ner i golvet. Tolv minuter senare, vid stationen Norra
Kyrkogården, gav jag honom den största blomman. För det vet jag att hon hade gjort. Han såg
på mig lite frågande.

– Den är till dig, förklarade jag.

Han log så smått.

– Från min mormor.

Vera Henriksson

Skribent & Fotograf

LÖSNUMMER FLAGGAR: PLUGGSTÄLLEN

30 september, 2022, 13:22 Lösnummer testar, Lämna en kommentar

Har du någonsin undrat vad som är den bästa platsen att sitta på om du vill maximera din pluggtid? Var…


VIMMEL: ÖREBRODAGEN

20 september, 2022, 10:11 Vimmel, Lämna en kommentar

Under fredagen den 16e september fylldes stadsparken med engagerade örebrostudenter. Dessa studenter förberedde sig på att tävla för sin kårsektion…


ENKÄT: ÖREBROSTUDENTERNA INFÖR VALET- ANSER SIG INTE REPRESENTERADE I POLITIKEN

8 september, 2022, 14:45 Lämna en kommentar

Valet 2022 närmar sig med stormsteg. Politiska debatter duggar allt tätare och fler och fler tävlar om att få sin…


INTERVJU: Energi- och digitaliseringsministern besöker Örebro universitet

2 september, 2022, 10:10 Intervju, Lämna en kommentar

Khashayar Carl Farmanbar sitter som energi- och digitaliseringsminister och under den 25 augusti så besökte han Örebro universitet för att…


STUDENTGUIDEN HT22

1 september, 2022, 11:18 Lämna en kommentar

Du har väl inte missat att höstens Studentguide finns ute både i fysisk och digital version? Om du är nystudent…


LÖSNUMMER ÖNSKAR GLAD SOMMAR

3 juni, 2022, 15:13 Lämna en kommentar

Vårterminen har nått sitt slut och därmed går Lösnummers redaktion på sommarledighet. Vi återvänder med nyheter och artiklar i september…


Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…