Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har Swish gör att jag undrar om jag inte borde resa tillbaka åtminstone tio år i tiden. Kanske stämmer det inte, men det känns som att man inte behövde skämmas lika mycket då om man köpte de här skönhetstidningarna med rubriker i neonrosa om hur du ska sminka dig, klä dig och träna för att vara perfektion. Idag känns det som att de är bara någon dag ifrån att vittra sönder på hyllan. Och ändå går jag förbi dem nu och känner det där vidriga suget efter kunskap om hur jag kan bli så där… självklar på något vis. Få den där orubbliga blicken i mina ögon. Vacker känner jag faktiskt att jag är relativt ofta. Men jag känner mig mer än bara sällan som att jag kommer att trilla bara någon petar mig på axeln. Som att min plats här bara är lånad och att jag håller den för någon annan. Jag står ständigt väntandes på att den här någon ska komma, redo att akta på mig. Vill inte vara till besvär.

Jag vänder bort blicken från tidningsomslagen och betraktar kassören i kassan i stället. Men det känns ju lite konstigt efter en stund så jag kollar ner i golvet. Jag önskar att jag kunde lägga mig ner där. Jag älskar att ligga på golvet. Det känns som att man får vara sig själv där. Efter en lite för lång dag, till tonerna av någon cynisk raplåt så brukar jag bara placera mig själv i mitten av rummet och stirra upp i taket med en hård yta under mig och bara pusta ut. Det är kanske underligt. Men jag tror att det är därför jag gör det, om jag ska vara ärlig.

Här ligger jag och är ingenting förutom en konstig kropp på ett golv. Jag är ingen som behöver vara bra. Ingen som behöver vara fin, eller ens acceptabel. Jag känner ingen press på att vara duktig på att prata med människor eller säga lagom intelligenta saker. Jag kan dra handen över ansiktet och låta mascaran och läppstiftet följa efter utan att fundera på om jag ser ut som någonting från en skräckfilm. Det känns tryggt att bara få vara en hög med tankar som får lunka omkring lite som de vill där uppe. Men det är ju inte som att jag kan åka liggandes på ett rullband genom livet. Och det skulle verka lite märkligt kanske om jag bad folk att frakta omkring mig i en kundvagn med motivationen att ”jag får bra självkänsla när jag ligger på hårda ytor”.

Och jag kan definitivt inte bara lägga mig på golvet vid kassan på Ica Maxi. Vilket bara gör att jag vill göra det ännu mer. Men jag står kvar i kön och nu sneglar jag på hon framför mig. Sättet hon står på, eller något annat som jag faktiskt inte kan sätta fingret på, bara vibrerar självsäkerhet. Hennes utsvängda byxor är lika svarta som hennes kappa, som hänger löst, men inte för löst över hennes figur så att resultatet blir det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för ibland. Just nu, definitivt.

Jag står och tittar på en identitet, slår det mig efter en stund. Någon som vet vem det är som står där. Jag vet inte vem det är som står här. Jag vet äntligen vem jag vill bli. Men jag vet också att jag kan förlora den vetskapen imorgon. Och jag vet inte vem som står här nu, på Ica Maxi och strax ska betala för gröna linser som jag faktiskt inte är säker på om jag egentligen gillar.

Ingen vet vem de egentligen är, har jag hört massvis med gånger. Och det stämmer nog. Men vad jag tror att folk menar med det är att ingen vet egentligen vem de är, även om de litar på att de gör det. Det gör inte jag. Det har jag inte gjort på ett tag. Och det känns som att det är det viktigaste som finns idag. Kanske har jag fel. Men det känns som att man är omringad av människor som vet eller åtminstone litar på att de gör det. Världen kräver det av oss idag, och jag har en tanke om varför. Men det här skulle inte vara en samhällsanalys som alla ändå har läst hundra gånger om. Det här handlar om hur känns att vilja hålla hemligt att man med jämna mellanrum undrar var fan man hör hemma någonstans. Att vara rädd för att andra skulle se en som en blek och trist pastellmålning mitt ibland expressionistiska, färgsprakande konstverk om de visste.

Det konstigaste är nog att jag faktiskt vet en jävla massa grejer om mig själv. Skulle jag skriva mig som en karaktär i en bok så skulle jag veta exakt hur den karaktären skulle se ut. Men det är uppenbarligen någonting som saknas. Kanske är det ett inbyggt golv att lägga mig själv på. Jag vet inte. Men berätta gärna hur man kan fixa ett så kan jag ju testa det. Nu har jag slutat att be om ursäkt till folk som går in i mig i alla fall. Det känns som ett steg i rätt riktning.

Anonym

Skribent

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…